Aftonbladet – 17 september 1841, sida 2

båda tillfällena har hon väckt mycket tvifvell!l om sanningen af den gamla satsen, att menniskan är endast skapad för andra verlden: sjelfva pgubbarne glömma vid hennes åsyn att tänka på att de skola begifva sig härifrån, och mången annan glömmer ännu mer. Biet, det presterliga, försäkrar i dag, att sjelfva enpglarna skulle. begå ett helgerån för att -behaga M:e Taglioni; vi måste likväl tillägga att detta skett på iränska, och på plattvers, på det den aolärda mängden ej måtte begripa hur ogudaktig man är i det gudaktiga biet. Det bör likväl ursäktas; åtminstone skulle vi för vår del icke förundra oss, om vi en vacker dag finge se herrar ÅA. et B. liksom de gamla domrarna i Israel, ligga på lur i kulissernas lundar och fundera på något helgerån för att få vidröra den luftiga gas, som döljer en gratie, inför hvilken salig Susannas behag ej kunna mycket betyda. Vi hafve redan haft tillfälle att berätta något om M:ll Taglionis uppträdande i lEleve deVPamour, och lika omöjligt det var att genom ord öfverflytta föreställningen om den lätthet och gratie den berömda konstnärinnan deri utvecklade, lika omöjligt är det äfven i hänseende till hennes uppträdande i Robert af Normandie. Uti andra akten af denna pjes dansade hon en pas de deux med herr Johansson, och gaf dervid en föreställning om allt hvad skönt en ballet kan frambringa; uti tredje akten hade hon abedissans rol, hvilken man påstår vara skapad för och af henne, och der man således fick se hennes artistiska skicklighet gifva verklighet åt hvad hennes snille uttänkt. Hennes mimik i denna plågsamma scen var beundransvärd, både när hon förförde med de qvinliga behagens oemotståndliga magt och när hon af ångest flydde för plågoandarne, hvilkas likar i känslolöshet blott en teaters afgrund kan uppvisa. Vid båda tillfällena väckte dem sköna konstnärimnans framsväfvande allmän hänförelse och beundran i den öfverfyllda teatersalongen, som gaf uttryck åt sin förtjusning i dånande handklappningar och bifallsrop; knappt hade publiken förlorat henne ur sigte förr än den på alla upptänkliga sätt uttryckte sin önskan att återse henne, så att hon ända til fyra gånger på en afton nödgades återkomma för att tillfredsställa den omättliga entusiasmen. Man kan finna denna öfverdrifven och till och med något besvärlig för konstnärinnan; men det är i sanning hon sjelf, som låtit publiken glömma att tänka på omöjligheter eller på trötthet. Den utomordentliga liflighet och behag, hvarmed hon framsväfvar, aflägsnar all tanka på att teaterns golf dervid utgör annat än en tillfällig gräns för rörelsen; man skulle lika litet förundras om hon lemnade denna gräns och sväfvade i blotta rymden. Vid representationens slut i går regnade blommar från teaterns skyar och sednare på aftonen samlades en mängd konstälskare utanför Konstnärinnans logis och uppstämde väldiga vivatrop. — —— — — Rikets Ständers Revisorer hafva nu granskat fullmakterna, hvarvid fråga uppstod om Presidenten Friberre Jacob Cederströms samt Landshöfdingen Friherre Kraemers behörighet, att deltaga i revisionen. Rådmannen, Hr Henschen, från Upsala, väckte först anmärkningen. Han hemställde, med anledning af ordalydelsen i 70 mom. 4 riksdagsordningen, om ej kronans embetsmän, som anjula lön af de medel, Rikets Ständer till statsverket anslagit, voro obehöriga att i revisionen deltaga, och stödde sin mening på det begrepp, grundlagen synes uttrycka, öfverallt, der ordet astatsverk finnes begagnadt. Detta bestreds af Friherre Cederström, som endast ville anse, att i Y 70 riksdagsordningen menas Satskontoret, och med vanlig skarpsinnighet sökte bevisa, att då skulle prester och städernas löntagande embetsmän icke kunna väljas till revisorer. En sådan slutsats bestreds väl af flera ibland ledamöterna. Hr Foenander anmärkte, att äfven IKammarkollegium kunde anses såsom redoviIsande embetsmän; men ville likväl icke anse Jalla löntagande embetsmän af grundlagen uteslutna. V. Zweigbergk förmenade äfven, alt IKammorkollegium måste anses redovisande och len ingredierande del af statsverket. Men sedan frågan blifvit bordlagd, intill dess samtlige fullmakterne hunnit granskas, förklarades den med 144 röster mot 9 böra förfalla; men skulle RiIkets Ständers uppmärksamhet fästas vid det I missförstånd af 79 riksdagsordningens lydelse loch mening, som hittills egt rum, då LandshöfIdingar blifvit af Ridderskapet och Adeln valde, licke blott till revisorer, utan till och med till fullmäktige i de Riksens Ständers verk, inför Ihvilka-de sjelfve äro redovisande. — Sedan Regeringen till Rikets Ständer öfl verlemnat en från Sällskapet för Växelundervisningen år 4838 inkommen anhållan om ett understöd al 4670 Rdr, till anskaffande af en karta -löfver Skandinavien för fölkskolornas behof, ect ) Ständerna hänvisat till det anslag af 40,000 Rdr i Isom blifvit stäldt till Regeringens disposition I jatt användas till resestiperidier, läroböckers och