Aftonbladet – 11 september 1841, sida 2

Så länge det behagar vinden att icke kasta om, sade Rolly med sakta röst. Ett kanonskott från flottan blir tecknet till de båda öfverflödiga personernas aflägsnande. Till dess ... Den satans vinden, mumlade Cavignon. Men är du säker på att flickan kommer straxt efter deras bortresa? Hon har lofvat det; du har aldrig sett en så märkvärdig naivetet. Jag har inbillat henne, att jag skulle säga henne på fransyska namnet på alla himlahvalfvets stjernor, om hon ville infinna sig här i afton på bestämd timma, utan att derom underrätta någon, och hon är fullkomligt öfvertygad om att det blir en lektion i fransyskan, som här väntar henne. Denna portnyckel har jag förstått skaffa mig för flera dagar sedan. Verkligen! men du är då inte ense med din sötunge, efter som du inte vågat säga henne rent ut... Man måste vara försigtig, mon cher; Gudula är något pjåkig och jag bör således noga akta mig för att skräma henne med tydliga ord. Du inser väl, att hon inte kan tro på den lösliga förevändning jag uppfunnit för att locka henne hit, men hon har låtsat taga den för kontant mynt. För öfrigt är hon kär i mig; ehuru hon icke har våra Fransyskors liflighet, har jag henne likväl helt och hållet på mina fem fingrar., ,Tålamod,, hviskade markisen småskrattande. De båda äfventyrarne hade en stund hållit sig tyste och orörlige i sitt gömställe, hvar och en upptagen af sitt förslag, då de sågo, att ett fönster i nedra våningen upplystes; derjemte hörde de då och då röster af flera personer, som tycktes samtala. Cavignon pekade med fingret åt detta fönster och hviskade riddaren 1 örat: aDer äro de, låt oss gå sakta närmare; vi skola kanske der erfara bvad vi hafva att vänta. Men. . . .n