Aftonbladet – 8 september 1841, sida 3

MMMM EEE TESEN itt lif, att intet uppror vore ellerkunde komma å bane. Hela tillställningen bestod blott i en svans, som saknade hufvud. Man kunde i tysthet reda härftråden, traffa dem man ville, och afbugga släpet; sedan inge partiet löpa stubbsvansadt i många år.o Drottningen stod lugn och såg Fleming i ögonen. Slutigen sade hon: chvad ni säger, herr Herman, är rätt sedt; men jag vet kanske mer än ni. Jag vet, utt de meddelat prinsen sina fördömda anslag. Jag vet, att förliden natt skickade partiet honom ett ilbud härom. Det blir roligt att se, hur han bär sig it. Ni, som har hans förtroende, hvad menar ni lerom? Fleming svarade: ejag tror säkert, att prinjen, som en trogen undersåtare, inom kort underättar eders majestät om alltsammans. Han är både ör klok och för hederlig att bita på en sådan krok., Drottningen svarade: amen för att få reda på alla le sammansvurna, har jag väl lust att tiga stilla och åta saken komma till verkligt uppror. På sådant sätt kunde jag locka hela sällskapet fram på skådeplatsen, innan förhänget fälldes; men då hade jag lem också alla i fällan. Det torde väl blifva ett rasp utaf; men jag med mina knecktar fruktar icke ör utgången., Fleming hade mycken möda att fvertala drottningen från denna djerfva och bloliga föresats. Det lyckades slutligen; men han måste deremot lofva att på andra vägar skaffa all len underrättelse, som önskades. Emellertid har njan uträknat, att från detta samtal intill den stund, Jå ilbudet från prinsen kom till Stockholm med smädeskriften, var jemnt så mycken tid, som erforIrades för att under ytterlig skyndsamhet fara från Stockholm till Öland och sedan tillbaka igen. Man vill antyda, det prinsen beslutat sig till smädeskriftens angifvande, först sedan han genom Fleming blifvit underrättad om anförda samtal ). —L ) Hvad i ofvanstående stycke är berättadt om drottningens samtal med Blerman Fleming och om tiden emellan detsamma och ankomsten af prinsens bre? grundar sig på en blott sägen, hvilken dessutom gått genom många munnar, innan den upptecknades; och torde derföre i ett och annat vara