Aftonbladet – 8 september 1841, sida 3

(Najaden.) BLANDADE ÄMNEN. ETT LUFTSEGLINGSEXPERIMENT. Grefve Zembeccari, en bekant luftseglare i börjar af detta sekel, hade uppstigit i en luftballong, sällskap med en vid namn Andeoli, och efter någo vistande i de högre regionerna, beslöt han att nedstiga och ballongen lydde beundransvärdt väl dem som styrde henom. Tusentals åskådare voro vittner dertill, och då ballongen närmade sig jorden, sväfvade de någon stund öfver en sumpig mark, men seende blott tvåhundra steg derifrån ett fält, der de icke hade något att frukta, sänkte sig Zembeccari och bans kamrat än ytterligare. Man kastade ankar och det tog starkt fäste i grenarna af en alm. Folket i trakten skyndade till och tillkännagåfvo sin förnöjelse medelst bösskott, men skeppsbrottet väntade seglarne i sjelfva hamnen. Ballongen sänkte sig i en sned riktning, å en sida lydande tyngdlagerna, å en arnan gifvande efter för luftdraget. Knappt hade ankaret tagit riktigt fäste, förr än linan snodde sig, gondolen fick en stöt, som kom ballongen att svänga till den grad, att den brinnande spritlampan slog ut;lågan spred sig i ett ögonblick till det s. k. galleriet, på hvilket man, till all olycka, äfven utspillt sprit. Redan fattade af lågorna och förvirrade af den hastiga faran, hade icke luftseglarne nog sinnesnärvaro, att genast öka gasen, för att hindra ballongen att sänka sig djupare; han föll med hela sin apparat på marken, och vid denna nya stöt, häftigare än den första, utslogs en sådan qvantitet sprit. att lågan utbredde sig åt alla sidor; till råga på all olyckan spred sig elden till en flaska, som innehöll 30 skålpund alkohol, hvilket genast antändes och åstadkom en häftig explosion. Den kännbara minskningen i tyngden gjorde, att rostaten, ännu alltid fasthållen af ankaret, åter höjde sig med mycken hastighet. Fallet, stöten och explosionen var ett ögonblicks verk, Lufseglarne, omgifvne af eld, ropade, att man skulle draga på ankartåget; deras kläder hade fattat eld; apparaterna, tågverket, galleriet, allt var i eld. Man hade icke tid till reflexioner; icke destomindre tömde Zembeccari en flaska vatten öfver sitt hufvud och lyckades sålunda att släcka elden, som redan fattat i hans kläder. Andeoli hade, för att så mycket hastigare komma ner på marken, fattat i ankartåget, för att hala sig utför, men hans häftighet och svängningen förorsakade, att ankartåget undföll honom och han störtade häftigt genom trädets grenar till jorden. Ballongen, som sålunda förlorat af sin tyngd, steg nu med en sådan styrka, att det blef omöjligt att hålla honom fast; hastigheten af less fart var förfärande; galleriets svängning varade änge, man märkte det vål nerifrån och det visade ig för åskådarna ganska halsbrytande. Så länge gat kunde följa Zembeccari, såg man honom sys;elsatt med att släcka elden, som fattat i hans kläler, och att utsläcka eller utkasta de föremål i gonlolen, som fattat eld; men snart förlorade man honom ir ögnasigte, han steg till en omätlig höjd och,drefs f vinden mot nordvest. Zembeccari förlorade lik väl icke modet under denna (atastrof, men hvilket räddningsmedel kunde väl konten och snillet erbjuda honom uti en så förtviflad jelägenhet? Han blef upplyftad till en så förfärlig öjd, att, enligt hans utsago, molnen, som gingo inder honom, icke syntes honom annorlunda än om ett ofantligt, bottenlöst svalg. Hans barometer ade blifvit sönderslagen uti fallet, så att det var möjligt för luftseglaren, att bestämma, huru högt an var. Hans händer, redan skadade af elden, örjade nu lida af den häftigaste köld. Under det han sålunda seglade mellan fruktan och opp blef han fattad af en vindstöt som hastigt örde honom mot Adriatiska hafvet. Klockan 2 eft. 1. observerades han på flere ställen, men på sådant fstånd att man icke kunde se hvad det var för slags öremål. Man tog honom för en meteor och folket trakten bäfvade. Omärklig sänkte sig imedlertid allongen och nedföll i Adriatiska hafvet tjugufem nil från Italiens kust. En del af båten kom under attnet. Zembeccari sjelf var våt till medjan, men an hoppades imedlertid att kunna komma i land ler upptäcka något fartyg som förde honom tillbaa. Han kastade dystra blickar omkring sig, men pptäckte endast himmel och vatten. Han förloraje likväl icke sitt mod, ty han trodde att han icke unde vara långt ifrån kusten och förmodade, att inden nödvändigt måste drifva honom mot land. Aden efter lång väntan utan att ändå någon strimma isade sig vid horizonten, ville han åtminstone säta i skydd mot fara under sömn och dvala, i det an fastgjorde sig vid en lina, och derföre drog han RR aa RR RR FFF ersten