Aftonbladet – 7 september 1841, sida 2

konstitutionella styrelse och vårt närvarande StatsRåd. Ständerna begärde denna berednings tillförordnande på ett sätt som visar, att de lifligt önskade att få granskningen af det nya, så väl behöfliga och redan så ytterst kostsamma lagverket snart fullbordad. Regeringen hade att dertill utvälja de utmärktaste män landet kan erbjuda. Dessa föreslås af Justitieministern; det underhandlas med dem; det enda vilkor de göra, är att icke behöfva sättas tillsammans med en gammal gubbe, Friherre Ludvig Boye, som redan i sina föregående arbeten, i och för samma ändamål, ådagalagt sin oskicklighet för företaget. Också Justitieministern H. Ex. Törneblad var, som man bestämdt känner, högst obenägen mot Friherre Boyes inväljande, likasom några andra af StatsRådet; de veta bestämdt, att bans närvaro i beredningen icke kan verka annat än skadligt och fördröjande på arbetets fullbordan, och ändå finner man honom utnämnd. Huru nu förklara detta? Visserligen säger 4 8 Regeringsformen, att StatsRåderne skola endast råda, men Konungen ensam besluta; men huru skall man väl kunna föreställa sig, ett en Justitieminister emottager och behåller detta embete, utan att han finner sig äga det förtroende hos Konungen, att icke emot hans vilja en olämplig person skall, för det främmande skälet att få vistas här i hufvudstaden och beräkna en ökad inkomst, inblandas i ett beredningsarbete, till hvars utförande Justitieministern bestämdt kan visa, att han ådagalagt sin oskicklighet. Det är också mer än sannolikt, att om någon verklig kraft funnes hos en sådan minister, om Konungen hade blifvit fullständigt underrättad om sättet. huru Friherre Boye gjorde ifrån sig sitt förra uppdrag, så hade Konungen aldrig kunnat förkasta ministerns råd och sätta Friherre Boye til Sveriges Jagstiftare. Det blir äfven vid tillfäll intressant att se, i hvad mån ryktet om Friherre Staöl von Holsteins och StatsRådet Fåhrai re: signation med anledning af denna händelse bekräftar sig. Ef