Aftonbladet – 2 september 1841, sida 2

som det alla dagar sker med en mängd, af olika personer utgifna, skrifter, från boktryckeriet distribuerad till bokhandlarne. Det förnuftsvidriga och fullkomligern våldsamma i en sådan tolkning visar sig likväl vid första ögonkastet. Följom dervid Statstidnings-artikelns eget räsonnemang. Det är, heter det, en ofantlig skilnad mellan att skrifva en bokp (öfversättaren skrifver den äfven) och att utgifva en bok. De fleste, som kunna det förra, äro sällan i tillfälle till det sednare, och så tvertom. Således är det här endast förmögenheten, som skall bestämma hvilken som är utgifvare. Hvilken herrlig och skarpsinnig slutsats. Vet då icke Insändaren i Statstidningen, att förhållandet ganska ofta kan vara detsamma med författare, att de ej hafva råd att sjelfve utgifva sina arbeten, utan måste söka förläggare deraf, antingen genom att sälja manuskriptet eller få det tryckt på kredit, dervid boktryckaren ofta betäcker sig för kostnaden genom försäljning af en del af upplagan, samt redogör utgifvaren för det öfriga. Och likväl lärer man, i afseende på originaler, ej draga i tvifvel boktryckares rätt att vara skyddad med namnsedel, antingen han bekostat tryckningen eller icke. Men detta är ej hufvudfrågan, utan den, först, huruvida Aktor och Domstolen hafva rätt att, när en namnsedel är presenterad och till namnens riktighet erkänd, ingå i en inqvisitorisk undersökning, antingen den uppgifne personen är den verkhge författaren, d. v. s. ansvarige utgifvaren, eller icke, och sedan, huruvida någon olikhet här företer sig mellan originaler och öfversättningar, med hänseende till tryckfrihets-lagens föreskrift. Ingen menniska lär kunna bestrida, att en person, som författat någon skrift, kan vidtala en annan, att i sitt namn låta trycka den och passera för författare, antingen han är det eller icke, samt att boktryckaren icke har det ringaste att göra dermed, allenast han får en förseglad namnsedel, som innehåller tvänne personers påskrift, att den som deri uppgifvit sig såsom författare, riktigt tecknat sitt namn och hemvist,. Allt tvifvel om denna riktighet försvinner, så snart personen erkänt sin namnteckning. Allt hvad som efteråt kan passera verkar härefter ingen förändring i saken: ty det vore i de flesta fall otillbörligt för boktryckaren att intränga längre i en preliminär undersökning, för att få veta, hvad Tryckfrihetslagen just åsyftar att kunna dölja, namnet på den person som är tecknad i sedeln, samt en ren omöjlighet att alltid kunna bedöma, huruvida denne eller en annan verkligen skrifvit arbetet, innan boken trycktes och utiemnades. Jal han behöfver ej engång veta, om sedeln innehåller ett namn; och slutligen säger lagen uttryckligt, att om namnet vore oriktigt uppgifvet, så skola vittnena, som påtecknat den, ansvara för arbetet. Boktryckaren har endast att göra med desse. Låtom oss nu se huru det förhåller sig med öfversättningar. Det är klart, att en öfversättare är egare af sitt arbete, likaväl som en författare, till dess han öfverlåtit det till någon annan. En sådan öfverlåtelse förbjuder honom Tryckfrihetslagen ingenstädes att göra till hvem han behagar, och den hindrar icke heller denne, att ultgifva, d. v. s. låta trycka och utsprida skriften under sin ansvarighet. Just derföre talas här ej om öfversättaren utan om den, hvilken u!gifver. Finnes det således i synnerhet i afseende på sådana intet hinder, att icke en öfverlåtelse kan gå genom tjugu eller trettio händer om man så behagar, och att den förste likaväl som den Isiste är berättigad att utgifva, d. v. s. för sin lräkning och på sitt ansvar låta trycka och puI blicera öfversättningar, äfvensom att boktryckaren kan, om han så finner för godt, lemna Tbort ett manuskript, som är i hans ägo, till Ihvem han vill, såsom dennes egendom, och jemväl antingen till skänks, eller mot vilkor, som lingen har rätt att efterfråga, trycka det åt honom, utan att den sednare derföre är mindre lutgifvare, än om han sjelf hade gjort öfversättningen eller betalt tryckningen, eller burit exemplaren med egna händer till bekhandeln ; så lser man häraf vidare, att artikelförfattarens på ett ställe nyttjade uttryck om falsk nammnsedel loch sunderslef är lika stockdumt som hutlöst, Toch lemnar full anledning till kräfvande af upprättelse, enär ett till teckningens riktighet erI kändt och icke ens ifrån Aktors sida betvifladt namn aldrig kan blifva falskt, och något underslef icke kan ligga i det, hvartill man har den Itullkomligaste lagliga rättighet. Hela hufvudRn af Statctidnincenae a2rovtmMmeniabhan rada