Aftonbladet – 2 september 1841, sida 2

m—— pr Bakom dera i ett hörn af rummet framskymtade Garittas stora, hvita gestalt, utsträckt i en länstol och försänkt i sin vanliga känslolösa apathi. Sådan var grupperingen i den familjetafla. vi för sista gången be läsaren betrakta. På en gång bleknade den unga flickan och darrade häftigt, ty bekanta steg ljödo på gatan och en ung, välbildad man skyndade förbi boden, i det han vördsamt helsade fru Katharina samt vexlade en förstulen blick med Trea. Afven han syntes häftigt upprörd, då han med 0osäker hand åter påsatte den bredskyggiga hatten och fortsatte sin väg. Fra Kathariea och Nell trädde ut på gatan några steg ifrån boden, på det den unga Mickan icke skulle höra deras samtal. Åck, fru Katbarinan, sade Nell, det skär mig i hjertat! de stackars unga personerne!y Ja, Nell, det bekymret felades Oss ännu., Jajamen, nog ha vi haft bekymmer utaf alla slag, fru Katharina. Det vore icke för mycket, om ni ännu fick upplefva några glada dagar på er ålderdom. Hvilken skada det är, att ni icke kan ge någon hemgift åt lilla Trea! ty det blefve i sanning ett vackert par, vår Trea och dender unge van Gogel, som så högt älskar henne, och som ni icke mer vill tillåta, att han helsar på hos OSS.n Kunde jag annat, Nell? då hans familj, den rikaste i Leyden, då hans far, som är kusin med borgmästaren, skymfligt yttrade till mig patt jag finge fritl söka förleda bans son, men ban skulle aldrig tillåta, att Jacques gifte sig med en så fattig flicka, som Trea är?