Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 4

resan var ganska tillfredsställande och tycktes bevisa, att ångvagnar af ifrågavarande sort, utan svårighet kunna begagnas på vanliga vägar. Kompaniet sjelf har derom i tryck meddelat följande omdöme: Ångvagnen går säkert och med lätthet uppoch utför de brantaste backar; den lider icke mer af vägens ojemnheter än vanliga åkdon bespännda med hästar, och framfar lika lätt som dessa på krokiga och starkt befarna vägar Den stadnar lättare än åkdon med hästar, aflemnar passagerarne hvar de åstunda, och paketer efter adress, och kan i all måtto ansvara för passagerares och varors säkerhet. — STORT ÅNGFARTYG, MED DEN SKÖNASTE UTSIGT ÖFVER HAFVET. Vår goda Statstidning har förvärfvat sig ett nytt anspråk på det lofordet, att hon har hvad andra få leta efter. Hennes liberalitet är, som man vet, att alltid bjuda sina läsare på något ovanligt, något macferlaniskt eller jettehafriskt, som i sjelfva Minerva blott sparsamt förekommer. Lyckan står hennes goda afsigter bi och har i Onsdags tillskyndat hennes spalter en nekrolog öfver det arma fartyget the President, som redan länge legat gömdt och glömdt på hafsbottnen. Aldrig visste man förr, att detta fartyg var så högt och så konstigt. aDetta fartyg, säger Statstidningen, bredvid hvilket vanliga ångfartyg i sjelfva verket (virket?) kunde anses som små båtar, enär spetsen af deras skorsten endast uppnådde relingens höjd på the President, var 273 fot långt, 41 fot emellan roderhufven (?) och densamma inberäknad 72 fot bredt, 30 fot djupt och hade hvardera (2?) 2,366 tons rymd — — — Vid tafeln hade man den skönaste utsigt öfver hafvet. Tänk hvad våra svenska ångfartyg, Raketen, Kometen, Svithiod, m. fl. skulle se ömkliga ut bredvid denna koloss, då man behöft äntra upp till spetsen af deras skorsten och ställa sig upprätt på densamma, för att kunna kika in öfver brädgången. Och den der roderhufven sedan, som på våra ångfartyg icke är känd ens till namnet! Några bafva väl förment, att dermed kunde förstås chjulhusen), men dessa äro vanligen två och Statstidningen omtalar blott en. cHvardera hade 2,366 tons rymd; hvem chvardera är, torde väl med tiden blifva uppenbart, men hvem han än är, så är det alltid ett lustigt infall, att beräkna hans rymd i tons. Slutligen, hvilket ångfartyg här i Sverge, salig Oden inberäknad, kan skryta med en sådan skön utsigt öfver hafvet? Att detta icke är förhållandet med våra ångfartyg vid Riddarholmen, derom kan hvem som vill öfvertyga sig; men till och med på hafvet är utsigten ofta helt annat, än skön, och alldeles icke vackrare vid taffeln, än på däcket. De flesta passagerare försäkra till och med, att å de med godt kök försedda ångfartyg är utsigten öfver bordet vida skönare, än öfver hafvet. — Elt brodermord. Engelska bladet Court Journal innehåller följande från Fiorenz af den 24 Juli: Tvenne söner af Lord Aldborough,som bebor en villa i grannskapet af denna stad, råkede för några dagar sedan i en häftig strid, men återvände hem, såsom det tycktes, försonta. Följande dagen gingo de tillsammans på jagt. Den yngre 48:årige brodren, intagen af förbittring mot den äldre, som var 23 år, måttade sitt gevär åt honom då en fogel flög upp; men då han endast obetydligt sårade honom, drog han upp en pistol, och sköt honom en kula i nacken. Brodermördanen flydde till ett vinberg, men blef der gripen af flere landtmän. De förebrådde henom hans ogerning, och sade att han åtminstone komme på galererna. Men han svarade: Nej tack! på galererna kommer jag aldrig, drog så upp en annan pistol, satte den i munnen, afsköt den, och nedföll död på stället. Broderoch sjelfmördarens lik blef flere timmar liggande på stället, der han fallit; den äldre brodren, som var farligt sårad, blef hemförd till fadrens boning. Denne, som ännu icke kände den yngres död, utropade, då han fick veta hvad som tilldragit sig: Om den onaturlige missdådaren slipper galgen, så är det icke min skuld. Dagen derefter berättade fadren, innan sin afresa till Livorno, med stor sjelfbeherrskning den olyckliga tilldragelsen för sin bankir. Sjelfmördarens lik begrofs vid fackelsken i vigd gjord; endast presten och kyrkovaktaren voro tillstädes. Den sårade är ännu icke utan fara.n I — Ett nytt historiskt skådespel i 3 akter, af Pineaux och Eugene Sue, benämndt la Pretendante, har med mycken framgång blifvit gifven på Theatre Francais i Paris. Såsom en historisk skildring eger stycket samma fel, som öfriga franska arbeten i samma genre, nämligen att på ett jemmerligt sätt rådbråka historien. Ämnet är engelskt och hemtadt från Jakob I:s tid, och la Pretendante är ett Kungens syskonbarn, Arabella Stuart, som Elisabeth hållit i fängelse, af fruktan, att i henne finna en kronpretendent. Jacob släpper likväl, vid sitt uppträdande på thronen, henne ur sitt fängelse, tillika med en page, som med henne setat fängslad; men inom kort upptäckes en komplott, som haft för afsigt, att sätta Arabella på throner; konseljen besluter nu, att Arabella skall förblifva ogift och Jacob åtar sig sjelf, att framföra till henne denna befallning; men Arabelia och den omtalta pagen hafva icke lust att finna sig härutl, och den bekanta smeden från Gretna-Greenr anländer just, som han varit efterskickad, i rätter tid till London, för att förena paret. Detta steg hotar att blifva dem vådligt, men en formlig afsägelse utaf kronpretendenten och hennes page af alla anspråk på Jacobs krona ställer saken till rätta. Pjesen skall för öfrigt vara underhållande och ger mycket folk. —L—r Sommar-bilder.