Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 3

gevär. mm Rikets Ständers skrifvelse, angående virkställig het af häradsrätters och kämnersrätters be slut, samt om förändring af tiden för lag mansrätternes sammanträden. Rikets Ständer åberopade först sin skrifvelse, med förslag om kämnersoch lagmansrätternes upphörande hvarvid, såsom korrektiv emot rättegångars dragande under högre rätts pröfning i oträngdt mål, ifrågasati stadgande, att, jemte det den, som ville fullfölja talan emot underrätts utslag, borde ställa borgen för kostnad och skada, den vinnande lemnades öppet, att, i vissa fall, erhålla verkställighet å det motvädjade beslutet, så framt ej vederpartens ändringssökande derigenom blefve onyttigt. Rikets Ständer förmäla sig nu hafva, uppå gjorda framställningar, buruledes i berörda hänseenden förfaras borde, för den händelse, att kämnersoch lagmansrätterne komme att bibehållas, funnit nyssnämnde grundsatser böra, äfven i sådant fall, vinna tillämpning; hvarjemte och enär det uppebåll i lagskipningens gång, som genom lagmarsrätterne förorsakas till så stor del, är en följd deraf, att dessa domstolar sammanträda blott en gång om året, hvadan stundom ett helt år hann förflyta, innan ett från häradsrätt vädjadt mål varder af lagmansrätten pröfvadt, Rikets Ständer ansett lämpligast, att lagmansting förrättades 2:e gånger under året i hvarje lagsaga; dock att en sådan förändring, den der ej skulle medföra någon fördel i orter, hvarest endast är ett häradsting årligen, bör inskränkas till de lagsagor, der flera häradsting under året hållas; på grund hvaraf och för den händelse, att kämnersoch lagmansrätterne komme att fortfara, Rikets Ständer, för deras del, beslutat utfärdandet af en författning, hvarigenom stadgas: 4:0 att nedan nämnde lagrum ändras på sätt, som följer: Rätlegångsbalkens 3 kapitlet 4 till följande lydelse: Lagman skall ting hålla i sin lagsaga hvart år en gång i orter, der endast ett häradsting årligen är, samt 2:e gånger, derest flere häradsting under året inom lagsagan förrättas. Lagmansrätten sammanträde, i förra fallet, emellan den 4 Augusti .och den 4 November. och i det sednare, emellan den 4 Februari och den 4 Maj, samt emellan den 4 Augusti och den 4 November, der landsorten ej annat kräfver. Och kungöre lagman Konungers befallninghafvande dagen; låte ock det sedan lysa tre månader förut. 25 kap. 18 GC. Ferate punkten, sådan den lyder i Kongl. förordningen den 42 Mars 1830, komme att lyda sålunda: aHålles lagmansting närmare än tre veckor, efter häradsting, och säger den, som vädjat, att han ej kan saken så brådt fullfölja, då skall den å andra lagmanstinget derefter fortsättas; skrifve ock häradshöfding ete.n 26 kapitlet. I afseende på öfverskriften, erbålle det denna lydelse: Huru borgen skall sättas ech det, som dömdt är, utgifvas, innan laga vad i hofrätten fullföljes; samt följande 8 ändrades sålunda: 4 1:a punkten: aHvar, som från underrätt vädjar, ställe för sig 2:e löftesmän, som borga. begge för en och en för begge, för kostnad och skada, den han kan skyldig kännas att gälda. Tage deras skrift derå och lägge den vid sin inlaga i rådstufvurätten, lagmansrätten eller hofrätten in. Nu kan så etc. till :s slut. 2 : cFörsta underrätts dom, deremot vädjadt är, gånge i verkställighet, såsom i 3 kap. 5 utsökningsbalken, och med vilkor, som i 4 här nedan sägs, der den, som vunnit, sådan verkställighet äskar. Hafver den, som vädjat, i båda underrätterne tappat, eller i vexeloch sjörättssak, i häradseller rådstufvurätt, eller i rådstufvurätt i den stad, der kämnersrätt är, men saken ändå till rådstufvurätten, såsom första domstol hört; då gifve han omant ut hvad dömdt är, och sätte det hos Konungens befallningshbafvande eller i taka händer. Aro underrätternes domar i något skiljaktige, gifve ej mer ut, än det, som de äro ense i.n Utsökningsbalkens 3 kap. ö skulle blifva så lydande: Hafver någor vunnit bos första underrätt; går saken ej öfver 300 daler, eller dess värde; eller är den tappande, enligt 12 kap. 3 rättegångsbalken, tredskovis dömd; eller har han, utan jäf och invändning, bos rätten, vederpartens anspråk godkänt ech varder emot underrättens dom vädjadt; njute ändå den vinnande utmätnirg och ställe borgen för det han om händer får, eller låte godset sättas i qvarstad; lag samma vare, der man vunnit hos 2:e underrätter, eller hafver för sig en underrätts dom, derå utmätning följa bör, efter som i rättegångsbalken skiljs. När gods så utmätet är, må det sedan ej skingras, eller, utan egarens vilja, föryttras, förrän saken i hofrätten afdömd varder. Tappar han der, gånge det, som utmätet eller i qvarstad ör, åter med dess ränta och afgäld.n