Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 3

2:0 Att det härigenom stadgade åliggandet, at ställa borgen för kostnad och skada, bör uti vade bevisen upptagas utförligt och fullständigt, på sät i Kongl. brefvet den 6 December 4739 är föreskrif vet; och 5:0o Att ifrågasatte författning skall tillämpas i de mål, deri första underrättens dom eller utslag meddelas, efter det författningen blifvit kungjord. Högste Domstolens ledamöter, hvilka vid denns öfverläggning utgjordes af Justitieråden Stråle, Bred: berg, Engelhart, Backman, Nordenstolpe. Grefvarne Snoilsky och G. 4. Sparre, yttrade: I händelse in. dragning af lagmansrätter och kämnersrätter, hvarom af Rikets Ständer väckt fråga nu hos Högste Domstolen förevarit, blefve af Konung och Ständer under innevarande Riksdag beslutad, ansågs detta al Iternative förslag, om verkställighet af underrätterne: domar i vissa fall, och om tiden för lagmansrätternes sammanträden, komma att förfalla. För annan händelse åter, fann Högste Domstolen sig föranlåten, att härvid göra följande anmärkningar. Emot tillägget i 26 kap. 4 8 rättegångsbalken, angående skyldighet för vädjande part, att ställa borgen för kostnad och skada vid rådstufvurätt och Jagmansrått, förekom, att kostnaden, genom sakens fullföljd till dessa domstolar, i allmänhet ej vore betydlig, samt att erfarenheten icke visat behofvet af någon utsträckning utaf detta slags borgen, hvilken vid rådstufvuoch lagmansrätt syntes blifva en nog tom formalitet, utan förmåga att motverka fullföljden af obefogade rättegångar, men deremot alltid medförande besvär för den ändringssökande och stundom vållande förlust af fatalier. Enär med förslagets mening förmodeligen instämde, att icke blott den, som vunnit i häradsrätt eller kämnersrätt, utan äfven den, som tappat i en af dessa domstolar, men vunnit hos lagmanseller rådstufvurätt, skulle ega att njuta verkställighet, heldst, t. ex., ett inför andra instansen gjordt erkännande af gälden måste anses lika bindande, som ett sådant inför förste domstolen afgifvet, syntes ej mindre de i början af 26 kap. 2 rättegångsbalken föreslagne orden: aförste underrätts dom, böra ändras till: underrätts dom, utan jemväl den föreslagna 58 i 3 kap. utsökningsbalken böra, till närmare öfverensstämmelse med berörde grunder, förändras, samt upptaga följande stadganden: Hafver någor vunnit hos underrätt, går ej saken öfver 300 daler eller dess värde, eller är den tappande, enligt 12 kap 3 rättegångsbalken, tredskovis dömd, eller har kan utan jäf och invändning hos rätten vederpartens anspråk godkänt: cch vard:r emot underrätt ns dom vädjadt; rnjute ändå den vinnande utmälning, och ställe borgen för det han om händer får, eller låte godset sättas i qvarstad. Lag samma vare, der mar vunnit hos två underrätter, etler hafver för sij en underrätts dom, derå utmätning lölja bör, efter som i rältegångsbalken skiljs. När gods så utmätdt är, må det sedan ej skingras, eller, utan egarens vilja, föryttras, förr än saken i högre rätt afdömd varder. Teppar kan der, gånge det, som utmätet eller i qvarstad satt är, åter, med dess ränta och ufjäld. Då de i 26 kap. 2 rättegångsbalken af förslaget begagnade ordalag: cgånge i verkställighet, såsom i 3 kap. 5 utsökningsbalken och med vilkor, som i 4 här nedan sägs, icke utesluta möjligheten af det mistförstånd, att hvarje af underrätten gifven dom finge verkställas, så vida derigenom ändringssökandet icke blefve onyttigt, och att hänvisningen till utsökningsbalken endast bade afseende på sättet för verkställigheten, borde, till afböjande af denna misstydning, orden: asåsom i 3 kap. 5 S utsökningsbalken), utbytas emot orden: at de fal!, kvarom i 3 kap. utsökningsbalken etc.n j Om, enligt förslaget, sista punkten af 26 kap. 2 rättegångsbalken, så lydande: Ej må fullbordan följa å rådstufvurätts dom i den stad, der ej kämnersrätt är, utan i de mål nu sagdt är, varder utesluten, skulle uttrycklig föreskrift saknas om fullgörande af rådstufvurätts dem i den stad, der kämnersrätt ej finnes. Denna punkt ansågs fördenskull böra bibehållas, destoheldre, som något skäl för borttagandet icke vore anfördt eller syntes förekomma. Derest borgen för kostnad och skada varder föreskrifven för fullföljd i lagmansrätt och rådstufvurätt, emot hvad Högste Domstolen trott sig böra tillstyrka, borde stadgandet i 26 kap. 6 innehålla; att försummelse i denna del äfven vid Lagmansoch rådstufvurätter medförde talans förlust. Högste Domstolen, som, i betraktande af dessa omständigheter, fann sig förhindrad att tillstyrka bifall å Rikets Ständers förslag i dess nuvarande skick, ansåg dock hufvudgrunderne i förslaget innefetta en lagförbättring, och hemställde derföre i underdånighet, om icke Kongl. Maj:t skulle täckas till Rikets Ständer aflåta nådig kontraproposition i detta ämne, med bibehållande i öfrigt af de, utaf Rikets Ständer följde grunder, men med iakttagande afi hvad i ofvan berörde måtto blifvit emot förslaget anmärkt.