Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 2

söka öfversvåmma vestern med en ny folkvandring. Europa måste således hylla det monarkiska styrelsesättet, till följd af sitt läge Detta förefaller åtminstone så, som om Författaren ansåge erfarenheten hafva afgjort, att republiker nödvändigt måste vara behäftade med en militärisk vanmakt och tafatthet, som gjorde försvaret mot monarkierna omöjligt. Men om en sådan erfarenhet icke existerar, så, och ehuru Europa icke äger och, efter Förf:s förutsägelse, icke kommer att tillegna sig en republikansk styrelseform, kan det väl dock vara skäl att söka upphäfva det intryck, Förf:s framställning gjort; ty republikanska statsformer hafva uppkommit och torde vidare uppkomma på andra ställen, och det är icke likgiltigt, om man irrar sig i omdömet om deras militära styrka eller svaghet. Jag tillåter mig derföre, under det jag förklarar min synnerliga aktning för det sätt, hvarpå Förf. utredt hufvudämnet, framställa en invändning mot nyss anförda antagande, hvilket jag ansett kunna, såsom alldeles icke väsendtligt, utelemnas. Att sluta från erfarenheten, synas republiker ej vara militäriskt vanmäktiga, och detta har ock så litet varit antaget, att det tvertom blifvit en bland både lärda och olärda gängse jargon, att republiker icke kunna bära sig utan krig. Grekland, Judafolket, Rom, Kartago, Schweitz, Venedig, Holland, Frankrike och Nordamerika hafva ieke varit militäriskt tafatta. Grekland, såsom republik, slog Orientens despoter. Filip och Alexander, som knäekte, och deras efterträdare, som slutligen tillintetgjorde Grekiska friheten, voro sjelfve en art medlemmar af Grekiska federationen, hvilken dessutom ieke liknade federativ-styrelsen efter nutidens begrepp. När Grekland ändtligen, efter frihetens fall, kufvades af en främmande makt, var denna icke en monarki, utan en republik. Rom var i krig tagfast, men icke tafatt; så länge Jani tempel der stod öppet. bäfvade monarkierne, och Förf. vet nog att det icke ofta var tillslutet. Verldsbeherrskaren råkade likväl illa nog ut för just en republik, krämarfolket, i Kartago, hvilket, ehuru i militäriskt hänseende illa organiseradt, likväl en gång häftigt skrämde, och för öfrigt längre är någor monarki, motstod Roms oöfvervinliga kohorter och dess ännu oöfvervinligare militär-politik. Judafolket gjorde äfven sin folkvandring oeh sina conqueter under en republikansk styrelseform. Det marcherade i militärisk ordning, efter tidens och lokalens behof, oeh dess militär-esprit var så djupt rotad, att orderna för anfallen och härjningarne ansågos inspirerade af Jehovah. Under konungarne förföll denna militär-esprit betydligt; Jehovahs föreskrifter för kriget blefvo ofta öfverträdda. Folket föll med konungarne, reste sig åter under en republikansk styrelseform, men föll slutligen för alltid, under monarki och för en republik. Schweitz och Holland afskuddade monarkernas tyranni och tillbakaslogo deras härar, just för och genom den republikanska formen; de kunde verkligen, isynnerhet hvad Holländarne, i jemförelse med Spanska monarkiens krigsvanda härar ceh anförare, angick, i början kallas militäriskt tafatta; men för republiken försvann talattheten. Frankrike gjorde sig till republik, och allx Europas monarkier blefvo ohjelpligen militäriskt tafatta. I den Franska epopen äro två ting de underbaraste: republikens gränslösa segrar och monarkernas gränslösa tafatthet. Man behöfver verkligen räkna på fingrarne, för att hugsa alla de monarker, som nödgades knäböja för republikens örnar. Förgäfves tog de stora Fredrikarnes efterträdare i militär-monarkien Preussen. en martialisk air på sig, spände till svältremmen och drog hatten ned öfver ögat; militär-monarken måste vackert öfvergifva sina martialiska attityder, så snart republikanernas betydelsefulla. xmarchons, lät höra sig. Icke förr, än en demokratisk flägt (Volksbegeisterung) blåste öfver Germanien, förmådde det någorlunda resa sig ur den monarkiskt militära vanmakten; studenter och handtverksburschen togo de tafatta monarkerna under armarne, sjöngo och slogos för das freie, das wiedererlebte DeutschIland, förbjelpte så, vunter der Panier der FreiI heit,, Fransmännen öfver Rhein och de stapplande monarkerne tillbaka på sina throner — åtski!liga af dessa kunde med plats uppletas, ty den tafattav republiken hade, om man så får säga, vräkt dem huller om buller,. I Det fanns dock en monarki, som var mindre (tafatt, än de öfriga; det var England, ty denna monarki var nära nog republik. Landets republikamism tillät ministzarne att göra kriget till folkets sak, och deri låg räddningen. Evglands folk kände sitt värde och förundrade sig och Ra OO Il We er a oo AA malafa IKföäll dan