Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 2

Åt på mor Lisa kan man alltid lital inföll Amalia, uppmuntrande. Men tag nu och slå in trädet i en ny kruka, och laga att det kan vara här i fönstret, innan Leonora sakrar det ! I detsamma gumman aflägsnat sig, kände Amalia hastigt ett par välbekamta händer skämtsamt lagda framför sina Ögon. Leonora!, ropade hon med glad bestörtning, vände sig om och möttes af en skälmaktigt forskande blick ur systerns mörkbruna ögon, lika klara redan och strålande från ett nästan Jika ungdomsfriskt aneigte, som för åtta dagar sedan. Leonorala du vågar dig upp redan?... Det kan vara ganska farligt efter en sådan sjukdom. Det vore bäst, att du nu lade dig en stund, åtmin: stone till dess pappa ringer efter sitt morgonkaffe.x Tycker du, Amalia, att jag icke har sofvi nog? Jag kan försäkra dig, att jag är fullkom. ligt uthvilad och känner mig alldeles icke matt jag är endast hungrig och önskar att kaffet snar! vore i ordning. Men du, Amalia, du behöfve hvila. Jag vet nog hvad du har gjort för mir skull — härvid kysste hon Amalia med tårfyll ta ögon — gå du och sof ut nu; jag skall ser. vera kaffet åt pappa i dag. ,Hvad vet du då, Leonora? Säg! frågade A. malia, häpen. Jag har hört. alla. dina öfverläggningar me mor Lisa i går; jag var alldeles vaken redan då men jag förmådde icke göra ett tecken att ja; var så. Jag ryste verkligen, när du kom mer de otäcka ulltrådarne och osade omkring mig Men ingen annan har kunnat hemta dem än dt sjelf; det begriper jag nog. Vid allt hvad heligt är, Leonora: tig me hvad du vet eller tror! Hvad skulle väl Profes .sorn eller pappa sjelf säga, om de anade någon ting om vårt qvacksalfveri? Och om stadssqvall ret . . .X