Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 3

vägrandet al lagfart i slikt fall kunde, utan köparens förvållande, för honom medföra väsendtliga olägenheter, såsom dels, att han fortfarande blottställdes för bördseller lösningsanspråk, samt i följd häraf hindrades från de odlingar eller andra förbättringar, hvilka han eljest vore sinnad företaga; dels att han icke kunde komma i tillfälle upptaga lån emet inteckning i egendomen, änskönt långifvaren sjelf godkände och åtnöjdes med de äganderättshandlingar som funnos och den säkerhet som erbjöds, och ej eller kunde utarrendera egendomen med den säkerhet för arrendatorn, som, genom arrendeafbandlingens intecknande, eljest kunde beredas, men, deremot vara blottställd för äfventyret, att en föregående ägares borgenärer, på grund af stadganderne i förordningen den 43 Juni 4800 och 43 af inteckningsförordningen den 43 Julii 48148, kunde, för sistnämnde ägares gäld, vinna inteckning i samma egendom, dels ock att hinder för honom mötte ati afhända sig egendomen då han kunde finna sådant förmånligt eller nödigt. I betraktande häraf ansågo Högsta Domstolens sistbemälte trenne ledamöter, dels på ena sidan, antagandet af den i Rikets Ständers förslag följda grundsats icke kunna åstadkomma någon serdeles rubbning uti den säkerhet lagarten hittills medfört, derest domare i öfrigt iakttaga, hvad i aseende härå för särskildta fall är vordet föreskrifvet, dels ock, på andra sidan, behofvet af någon utvag att afhjelpå det lidande och de olägenheter, som den nu stadgade inskränkningen kan förorsaka, vara uppenbart; hvarföre bemälte ledamöter, ehuru de önskat, att Rikets Ständers förslag såsom en utveckling af rätta meningen, innefattat erinran till domare derom, att tillse samt medelst anmaningar och anvisningar tillhålla lagfartsökande iakttage, att sådane handlingar, som, i hvarje förekommande fall, kunde synas böra vara att tillgå, måtte blifva företedde, samt att genom granskning af inkomne handlingar och inhemtande af i öfrigt tillgänglige upplysningar, söka, så vidt under sådana omständigheter ske kan, förvissa sig, det annans rätt genom den anmäldte afhandlingen icke förnärmas, likväl, enär Rikets Ständers förslag ej borde kunna så missförstås, att dmaren ansåge sig från denna varsamhet och dessa åligganden derigenom befriad, funno sig äga skäl, att å samma förslag i underdånighet tillstyrka bifall. Rikets Stänrders skrifvelse, angående ändring i 42 kap. 2 och 3 SS Rättegångsbalken, om måls afgörande tredskovis, då svaranden uteblifver å 4:a tinget, på utsatt rättegångsdag, hvaremot böter för uteblifvandet skulle försvinna. 1:0 Att, då uti mål, som vid Häradsrätt anhängigt är, svarande part, vid första ting, utan anmäldt lagligt förfall, uteblifver på den dag, som häradshöfding, jemlikt Kongl. resolutionen, på allmogens besvär, den 47 September 41723 och den 46 Mars 1739, vid tingets början för målets företagande utsatt, och hvarom serskild underrättelse bör, genom anslag å rättens dörr, meddelas, rätten eger att genast handlägga målet, och dermed förfara på enahanda sätt, som nu stadgadt är, för den händelse, att svaranden icke, innan tingets slut, tillstädeskommer, och 2:o i mål, som vid första häradsting afgöres, utan att svaranden tillstädeskommit, böter för uteblifvande från samma ting icke må svaranden ådömas. Såsom motiver till denna förändring, anförde Ständerne uti dess skrifvelse följande: cEnär nu gällande rättegångsordning lemnar svarande part, uti ett till häradsrätt instämdt mål, tillfälle, att, endast äfventyrande böter till ringa belopp, genom sin frånvaro på den, vid tingets början utsatta dagen för inställelse, icke blott uppehålla målets handläggning till tingets slut, äfven om det, utan hans hörande, kan afgöras, utan äfven, derest han allt framgent under tinget uteblifver och hans hörande är nödigt, vinna uppskof med målet till ett nytt ting, hvilket dels kan högst menligt inverka på arbetets fortgång vid häradsrätten, i fall de mål äro många, uti hvilka svarandernes ankomst måste tiil tingets slut afbidas, dels ock är oförenligt med det anspråk, enhvar eger, att skyndsamt varda till sin rätt förhulpen, hafva Rikets Ständer funnit sådana föreskrifter vara behöflige, hvarigenom domaren blifver oförhindrad, att antingen genast företaga målet till pröfning, eller, om det ej kan ske, stadga verksam påföljd för svarandens inställelse på annan dag, under samma ting; äfvensom Rikets Ständer ansett billighet och rättvisa fordra, att, i fall ett måls beskaffenhet medgifver, att det å första tinget, i svarandens frånvaro, afgöres, böter, för uteblifvande från tinget, icke ådömas svaranden, hvilket ock synes hafva varit lagstiftarens mening, ehuru densamma ej blifvit så tydligt uttryckt, att icke anledning för domaren förefinnes, att på annat sätt förfara.n Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Isberg, Backman, Nordenstolpe och Friherre Staöl von Holstein, yttrade, att den öfverensstämmelse,j som bör ega rum emellan kärandens och svarandens rättegångsförmåner, ej syntes vara i förslaget tillfyllest iakttagen, enär der stadgades påföljd af talans förlust för svaranden, derest han, utan laga förfall, uteblefve, å den dag, hvartill rätten utsatt målet, men icke funnes bestämdt något motsvarande äfventyr för kärandens försummelse, att å samma dag tillstädeskomma; och anmärktes jemväl, att förslaget vore så uppstäldt, att deraf kunde föranledas tvekan, huruvida böter för uppropsförsummelse finge ådömas eller icke, i de mål, som vid första ting afgjordes. På grund häraf, och enär, genom anta