Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 3

exempel, att understöda den rättfärdiga saken med ärans framletade svärd. I morgon går jag att lyfta det under Skottlands gamla konungabaner. Här — han klappade på kistan — ,äro en delaf våra hjelpmedel förvarade; de äro anförtrodda i min vård, och jag åter öfverlemnar dem i min frånvaro i edra händer, min ädla Miss!s Han reste sig, framtog en nyckel, som låg under kistan, öppnade den och lutade det knarrande locket mot väggen. På botten stodo sex förseglade läderpungar. Dessan, sadehan, äro fyllda med Lousisdorer, so.n tillhöra kung Edvard. Jag medtager ingen, men låter afhemta dem, när det behöfves; och härtill är det, som jag utbeder mig er medverkan. Så snart vår unga konung kommer i behof af penningar, afsänder jag ett pålitligt bud, för att mottaga dem. Och detta är tecknet, hvartill jag ber er lägga en noga uppmärksamhet : på stammen af den gamla asken utanför ert sängkammarfönster, som ni derföre hvarje morgon måste betrakta, skall ni — när tiden kommer — finna ett kors utskuret i barken. Ligger korset på sidan, så är jag död; står det upprätt, så lefver jag; i båda händelserna utlemnar ni så många pungar, som der äro hål utgräfda under korset. När ni om morgonen upptäcker tecknet, gär ni påföl jande natt, klockan tolf, samma väg, som vi nu hafya vandrat. Vid ändan af den första vindeltrappan, i den trånga torndörren, som vetter ut åt grafven, skall ni finna en man stående med venstra handen På svärdfästet och den högra på sitt bröst. Hvarifrån och hvarthän? frågar ni: han svarar, från Fergus och till Fergus. Nu lemnar ni honom, hemtar de betecknarde pungarna, och gilfver honom desamma. Han sår bort genom grafven, och mellan eder växlas för resten intet ord. Sålunda skall det förmodligen flera gånger gå till, så länge, som nemligen ännu pungar finnss i kistan. För min utskickade må ni på sådan tid och ställe intet frukta; jag skickar ingen annan, än den, till hvilken ni kan hafya likaså fullkomlig tillit, som till mig sjel Och nu, min dyra Miss! låt oss gå tillbaka. Det enda jag ännu vill lägga er på sinnet, är försigtighet med falluckan. Nyckeln till kistan blir här; de öfriga skall jag lära er att känna, alltefter som vi bruka dem på återvägen; och derefier förvarar ni dem under lås och nyckel. — De gin:o; Maria med ett långt lättare hjerta, än hon hade kommit. Å (Slutet följer.)