Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 3

tagit nödiga åtkomsthandlingar, och, om denna försigtighet iakttages, kan i allmänhet påföljden för köpare, derest berörde handlingar ej erhållas, icke blifva svårare än att handeln återgår. Man hade hittills i allmänhet förlitat sig derpå, att domaren, innan lagfart blifvit meddelad, sökt förvissa sig derom, att säljaren verkligen egt den sålda fastigheten, och antagandet af det nu föreslagna lagstadgandet skulle tilläfventyrs väcka misstroende emot helgden af meddelade fastebref. Så, t. ex., enär, enligt 42 S i förordningen den 43 Juli 1818, intecknivg får fastställas i den egendom, derå uppbud skett, skule det ofelbart leda till synnerlig osäkerhet uti en sålunda vunnen panträtt, derest, då uppbud sökes, under anmälan, att säljarens åtkomst icke kunde med handlingar styrkas, domstolarne mera allmänt företoge sig att härom låta utfirda anslag och kungörelser, i stället att förfara i öfverensstämmelse med hvad, genom sista punkten af Kgl. förklaringen den 44 Maj 1805, nu stadgadt är, och hvars iakttagande Kgl. M:t nyligen, genom Kgl. brefvet till samtlige HofRätterne af den 9 November 4838, af förekommen anledning, ytterligare an befallt. De inteckningar, hvilka på grund af förenämnde uppbud, blefvo utaf domstolarne beviljade, skulle, enär rätter egare sedermera gjorde sina lagliga anspråk på fastigheten gällande, leda til förlust, antingen för samma egare, eller för den långifvare, som, med förtroende till domstolens fastebref och inteckningsåtgärd, belånat egendomen. Om än lagfart och fasta icke utestänger möjligheten af det klander i framtiden, att annan än rätt egare försålt fastigheten, måste likväl denna möjlighet vara vida mindre under ett strängt iakttagande af den nu gällande föreskriften, att säljarens åtkomst bör med handlingar styrkas, än den skulle blifva, om det nu ifrågavarande lagförslaget antages. På grund häraf funno Högsta Domstolens bemälde ledamöter icke skäl, att antagandet af Rikets Ständers ifrågavarande förslag tillstyrka. JustitieRåden Isberg, Engelhart och Grefve Carl Sparre voro deremot af annan mening, och yttrade: då lagstiftaren, såsom vilkor för rättigheten till lagfarts erhållande, stadgat, att lagfartsökande borde med behörige handlingar styrka sin och sin fångesmans åtkomt, bade lagstiftaren visserligen haft för afsigt, att i möjligaste måtto förekomma osäkerhet i frågan om äganderätten till fast egendom, samt såmedelst afvärja de menliga följder, som från berör de osäkerhet kunde härflyta, och vigten af detta syftemål hvarken borde eller kunde misskännas. Men äfven det strängaste iakttagande af den gifna föreskriften medförde ingalunda någon visshet, utan blott en mera eller mindre stark presumtion, att den som fått lagfart, vore rätter ägare. Enär blotta lagfarten ej öfverförer ägande rätt, utan endast tjenar tili densammas betryggande, så vidt den å förutgående laga fång är grundad, följer häraf att skedd lagfart ej kan hindra laglig pröfning af talan som å fånget göres. Flere lagrum, deribland 40 Kap. 4 Jordabalken, visa ock, att om jord, hus eller tomt blifvit såld utan rätter ägares formliga bifall, är sådant underkastadt klander och ogillande, ändå att uppbud och stånd derå kommit; och genom Kongl. förklaringen den 47 Dec. 1818 har blifvit uttryckligen förklaradt, att då, i stöd af 40 Kap. 4 Jordabalken, det klander anföres, att annan mans jord, hus eller tomt blifvit såld, skiftad eller förpantad, utan rätter ägares öppna bref eller fullmakt dertill, domaren, om ock uppbud och laga stånd, eller jemväl derå grundad fasta, emellankommit, icke är deraf betaget, att pröfva dennes talan efter lag och förekommande omständigheter. Sådan klandertalan kunde nu desto lättare uppstå och göra sig gällande, som lagstiftaren hittilis högst ofullkomligt sörjt för afböjandet deraf. Så väläganderätten som hypotheksrätten till fast egendom vore t. ex. föga betryggad under det förhållande, som nu äger rum, att den, som på god tro köpt fastighet och med köpet lagfarit, äfvensom den hvilken erhållit inteckning, sedermera kan nödgas vika för annan, som tidigare köpt, men dröjt eller uppskjutit att deråt gifva offentlighet, genom köpets lagfarande; i följd hvaraf den förstnämnde köparen och in teckningshafvaren kunna komma att förlora hvad de utbetalt, utan att det ens varit dem möjligt att förlusten förutse och afvärja. Vådorne häraf voro desto större, som stadgarne om begränsning aftiden för klander å jordafång, funnos hvarken nog bestämda, eller i öfrigt tillfyllestgörande. En köpare eller inteckningstagare borde således icke föreställa sig, att den af hans fångesman eller gäldenär vunna lagfart alltid utgjorde ovilkorlig säkerhet emot främmande anspråk; utan försigtigheten fordrade, att han sjelf pröfvar äganderättshandlingarnes beskaffenhet, då han äfven kan få kännedom derom, i hvad ordning lagfarten tillkommit; och han måste ändock, i många fall, ytterst förlita sig på den persons redbarhet, med hvilken han afhandlar. Händelser kunde inträffa, då köparen vore urståndsatt att styrka förra ägarens åtkomst med fullständiga handlingar; då sådane antingen aldrig funnits, eller genom vanvård eller olyckstillfälligheter gått förlorade, eller ock svårligen kunna uppletas, vare sig till följd af bristande ordning i domstolarnes arkiver, eller derföre, att den, som behöfver och efterfrågar en handling, icke vet, att lemna upplysning om tiden, på hvilken den tillkommit, eller till domstol blifvit ingifven, i okunnighet hvarom bemödandet att uppsöka handlingen för de flesta fall måste blifva ytterst svårt samt ofta fruktlöst; och BrnntnktetrilätedrihaE Bårtrtrnt tt