Aftonbladet – 11 augusti 1841, sida 2

heten till erhållande af promotorial ej böra i allmänhet stadgas vidsträcktare, än som skett genom Lag-kommitteens reviderade förslag till allmän Civillag, 4 Kap. 8 UtsökningsBalken, nemligen för de fall, då verkställighet sökes för dom eller utslag, som vunnit laga kraft, eller annan exekutiv handling. JustitieRådet ville således icke, för sin del, tillstyrka bifall å förslaget, helst genom detsammas antagande, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle, uti mål som ankomma från Kgl. Maj:ts Befallningshafvandes egen pröfning, i viss mån göras till fordringsägarnes ombud och besväras med sådana enskilda bestyr, hvilka äro främmande för Kgl. M:ts Befallningshafvandes egentliga embetsbefattning. JustitieRådet Grefve G. Sparre yttrade: Då det redan länge fortfarande bruket af promotorialer i lagsökningsmål ej innebär någon olaglighet, utan snarare äger någon grund i 4 Kap. 8 och 9 8 samt 3 Kap. 7 UtsökningsBalken, skulle det måhända synas ändamålsenligt, om detta bruk blefve i vederbörlig ordning genom lag stadfästadt. Att likväl, på sätt förslaget förutsätter, lägga detta bestyr på Landssekreteraren, som, ehuru sjelf, å tjenstens vägnar, är skyldig pröfva lagligheten af ansökningen och de skäl, som af svaranden möjligen deremot anföras, dock skulle tillika blifva ett enskildt ombud för den sökande, emot åtnjutande af vedergällning derför, är både oformligt och mindre passande. Bättre vore. efter min tanka, om Kgl. M:ts Befallningshafvande ålades i hvarje län förordna en serskild person, som ägde emottaga ankommande protmotorialer och om lagsökningen besörja. Kan sådant ej låta sig göra, blir det, efter mitt förmenande, mindre vådligt, att det nuvarande förhållandet fortfarer, så att det må bero på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att mottaga promotorialer eller ej. I följd bäraf anser jag mig icke kunna i underdånighet tillstyrka bifall å ifrågavarande af Rikets Ständer nu framställda förslag. Rikets Ständers skrifvelse angående borttagandet af det i 8 Kap. 3 S Handelsbalken stadgade dödsstraff för Justerare, som förfalskar mått eller vigt. Rikets Ständer hade tagit i betraktande, huruledes ofvanberörde straffbestämmelse, dels icke påkallas af beskaffenheten utaf sjelfva brottet, som ej är så groft och samhällsvådligt, att det icke med mindre sträng påföljd borde kunna försonas, dels ej eller är förenligt med de mildare grundsatser i brottmålslagstiftningen, som under sednare tider i all mänhet gjort sig gällande. Vid detta förhållande hade Rikets Ständer ansett, för detta fall, böra, med dödsstraffets upphörande, i stället väljas bestraffning med ärelöshet och fästningsarbete under vissa år, såsom närmare öfverensstämmande med de grunder lagstiftaren ej mindre i öfrige delar af nyssnämnde kapitel af Handelsbalken, än ock i Missgerningsbalkens 8 Kapitel följt vid utsättande af straff för andra förfalskningsbrott af gröfre art. Härjemte, och sedan Rikets Ständer uti aflåten underdånig skrifvelse, i fråga om inskränkning af spöoch risstraffens användande, samt den uppenbara kyrkopliktens och stockstraffets afskaffande, sökt ådagalägga olämpligheten och skadligheten af skamstraff, hade Rikets Ständer fästat uppmärksamheten derpå, att genom Kongl. förordningen den 4 Okt. 1752 är vordet stadgadt, att den mätare, som, emot förordningen, med origtig mål och mätning beträdes, skall stå för en påle uti halsjern, med en skofvel i handen, en timma att skämmas och för samma påle slita 30 par spö, samt arbeta 2 eller 3 år vid kronans fästning, hvarvid i öfverensstämmelse med ofvan antydda åsigter och enär allmänna lagen i 4 af förenämnde kapitel af Handelsbalken, jemte 40 dalers böter och ersättningsskyldfghet för den, som i mätande eller vägande gör orätt, ändå att han rätt krönt mått eller vigt dervid brukar, stadgar endast embetets förlust och dubbla böter för sådant brott af kronans uppbördsmän, med hvilka mätare i detta afseende kunna jemföras, Rikets Ständer ansett ifrågaställde förordning af år 1752 böra helt och hållet upphäfvas samt nyssnämnda erhålla ett tillägg, hvarigenom, uti förevarande fall, bestämmes samma ansvar för edsvuren mätare, som för kronans uppbördsman. I följd af sådant allt hade Rikets Ständer, för deras del, beslutat att Kongl. förordningen den 4 Okt. 4752, angående straffets skärpande för mätare, som med oriktigt mätande beträdes, må upphöra att vara gällande, samt att 3 och 4 i 8 Kap. Handelsbalken skola erhålla följande förändrade lydelse: 3 6. Falskar den mått eller vigt, som är förordnad att dem rätta och märka, arbete å fästning i 3 år; varder annan man tillvunnen, att hafva satt kronans märke å mått eller vigt, böte 400 daler. Ändrar någon krönt mått eller vigt böte 50 daler. I alla dessa mål varde ock den brottslige dömd att mista äran. 4 6. Gör någon i mätande eller vägande orätt, ändå att han krönt mått eller vigt dervid brukar, böte 40 daler och åter skadan. Bryter kronans uppbördsman eller edsvuren mätare häremot; miste embetet och böte dubbelt. Högsta Domstolens flesta ledamöter, JustitieRåden Themptander, Bredberg, Engelhart och Nordenstolpe, yttrade, att de väl funne emot Rikets Ständers förberörde hemställan den erinran kunna göras, att, genom de i nuvarande 3:dje momentet af 3 8 8 Kap. Handelsbalken begagnade ordalag: ändrar någon krönt mått eller vigt, och det så!edes falskar, rätta meningen uttrycktes närmare och tydligare, än i förslaget, der orden: och det således falskar blifvit uteslutne; men ansågo likväl anledning ej vara att OT rr rr rv eeemeRöN ERNER