Aftonbladet – 11 augusti 1841, sida 2

vattnets brus öfverröstade mina jemmerrop. Då jag öppnade ögonen, såg jag obekant folk stå omkring mig; det svindlade för min syn, jag frös grufligt ock mådde ohyggligt illa. Småningom igenkände jag min bror bland de kringstående, och kom till full medvetande. Men jag kunde icke röra en enda lem jag var helt och hållet kraftlös och hade till och med förlorat målföret. Blott småningom återhemtade jag mig och fick nu veta, att en häftig febe: redan i flere dygn hållit mig utan medvetande på sjukbädden, sedan man från Sieche (polisens vakthus) fört mig hem såsom död. En skiltvakt, som stod på post vid en materialbod nära stranden, hade aflemnat mig vid vakthuset, jemte en Muschik (bonde). Soldaten hade, under den stormiga natten, hör! ett ångestrop på Newafloden. icke långt ifrån der han stod, men då han icke vågade lemna sin post så kunde han först vid nästa aflösning forska efter orsaken till det rop om hjelp, han hört. Han gick nu i den riktning, hvarifrån ropet kommit, till dess han stötte på en Promb (vak), hvarifrån den kringliggande nejden plägade hemta vatten, och der hade han först sett öfverlifvet af Muschiken sticka upp ur vaken och bredvid honom en blankslipad yxa. Med tillhjelp af en af sina kamrater, hade det lyckats honom, att ur vattnet uppdraga den förfrusne, och med förskräckelse hade man slutligen äfven träf fat på mig. Jag hade bitit mig fast vid Musckikens bastsko, och det så häftigt, att man måste bryta upp munnen på mig, för att skilja oss från hvaranandra. Muschiken hade erkänt sitt mordförsök och sagt, att det knappt varit möjligt för honom, att hålla sig upp öfver isen, emedan den häftiga strömmen sökt draga mig, och derigenom äfven honom, med sig. Mina tidigt gråa hår och anfall ef gikt påminna mig blott alltför ofta om denna lifsfara; men jag skulle dock med tålamod finna mig häri, om icke derjemte så förfärliga drömmar plågade mig, hvilka i