Aftonbladet – 10 augusti 1841, sida 2

MINISTERIAL-STYRELSEN OCH FÖRESTÄLLNINGARNA DEROM. Tredje Artikeln. (Folkets meningar och Tankar. Offentliga åtgäårder deremot, och verkningarne deraf.) aAtt mena är ett, att länka är ett annaty heter det i ett gammalt ordspråk. Denna kloka distinktion, gjord af folket sjelft, bör ej glömmas, när man granskar folkopinioner. Med tillämpning deraf på det här ifrågavarande ämnet, kan man säga att folket alltid menat allehanda angående styrelsen, men tänkt ganska sparsamt derom. Den allmännaste bland dess hitåt syftande meningar innefattar imedlertid en verklig tanka, ett uttryck af sundt och oförvilladt förstånd: den antager att ingen monark är allena styrande eller kan vara det, och att en mängd offentliga åtgärder ske monarkerna oåtspordt och ovetande. Afven denna föreställning plägar folket på sitt vanliga naiva sätt uttrycka i ordspråk — com konungen visste detv sade man fordom i Frankrike — cadet är högt till Gud, och kejsaren är långt borta, heter det i Ryssland. 1 Sverige har folket alltid varit tillreds att tala ett och annat om cherrarne,, när det sett offentliga ärenden behandlas på ett sätt, som ej öfverensstämt med dess föreställningar om kungligheten. Med denna förutsättning — så stridande mot hofoch kanslispråket, hvari monarkerna föreställas ordnande allt, från det största till det minsta — förenar folket helt naturligt den slutsatsen, att monarkens handlingar bestämmas af en flertalig rådgifvarepersonal — d. v. s. en ministerkonselj. Sådan är folkets mening, traditionsvis fortplantad från slägte till slägte, och i öfverensstämmelse med den hav det långa århundraden igenom bedt till Gud i enfalld och fromhet, att han måtte förläna rättvisa och förstånd åt dem, som sitta i konungarnes rådkamrar. Meningar, som hvila på en förnuftig grund, pläga förr eller sednare utveckla sig till tydliga tankar, och de deraf föranledda önskningarne öfvergå efter hand till beslut att verka för deras uppfyllelse. I många länder har det äfven kommit derhän med folkets opinioner och önskningar angående styre!sen. Men när frågan är om hvad folket tänker, blir det nödvändigt att göra ännu en väsendtlig distinktion, grundande sig derpå att så många menniskor alldeles icke tänka, utan stadna vid att endast mena. Det är till följd af denna distinktion, som vi med folket här icke förstå mer än den del deraf, som verkligen tänker. Uraktlåtenheten att iakttaga nyssnämnda åtskilnad har, åtminstone för kortsynta ögon, ofta skadat frihetens och laglighetens intressen, emedan den gifvit godtycklighetens anhängare ett vapen i hand, som de ej underlåtit att begagna. När nemligen frihetens och laglighetens försvarare yrkat folkets allmänna rätt att äga en röst isina egna offentliga angelägenheter, hafva de vördade missbrukens apostlar icke försummat att