Aftonbladet – 10 augusti 1841, sida 2

— OO verk!igt på ett rörande sätt tacksam för der minsta uppmärksamhet, som man visar hans bustru eller barn. Herr Nicollet berättade mig at! han en gång nära Canadiska gränsen på 48:de graden Nordl. bredd och på 99:de grad. vestlig längd, var nära att omkomma af svält, om har ej nyttjat den försigtigheten att tillåta sin väg visare medtaga sin äldste son på resan. I bör: jan hade den förre ensam följt honom, men re dan efter de första trettio milen åter vändt om för att i hast ännu en gång omfamna de sina Emedan på detta sätt ingen fortkomst var at vänta, tog ban slutligen med sig ett af barner och nu var Indianen nöjd, isynnerhet då han såg att Herr Nicollet hade tycke för den lilla oci då och då undfägnade honom med nam-nam. När: gränsen började vädret ändra sig. Man måst göra halt, och som regnet föll i strömmar, bi vuakerades flera dagar i en skog. Herr Nicolle hade medtagit på resan några marker rökt köt och några choklad-kakor som han nu redlig delade med gossen. Indianen, som hade ingen ting, snörde endast till om sin mage och lad sig lugn ned på den våta marken. Andra da gen var hela förrådet slut — Indianen hade der af ej fått mer än en enda bit kött — och ma måste, i anseende till det fortfarande regnet verkligen vara bekymrad för framtiden. Her Nicollet tog således sista biten choklad, gaf de åt gossen och försäkrade fadren att det var all hvad han kunde gifva hans son, och att han så ledes måste ofördröjligen begifva sig på jagt, om han ej ville se baraet dö af hunger. Hvad mi; angår, fortfor han, så kan jag försäkra dig at jag är i stånd att svälta längre tid än du, ty jag vet att höja mig öfver det jordiska. O jag vet svarade Indianen, att du äger en stor ande, hvar. före jag nu genast går på jagt. Några timma derefter kom han tillbaka, helt genomvåt, med förasde två fiskar och en rapphöna, hvilka ha lemnade Herr Nicollet, emedan, som han sade