Aftonbladet – 9 augusti 1841, sida 2

sagorna samma princip antagen, som i afseende på Tull och Post-sysslor, nemligen att de, som fjenat på den banan, måste anse sig uteslutna från all befordran derpå. Sådant borde då en gång för alla affischeras, på det en hop obemedlade och vanbördiga ynglingar icke måtte inlockas på en väg, der de i alla fall icke kunna hoppas befordran till de enda önskvärda platser, om icke undantagsvis och genom beqvämande till diverse extra företag, som kunna ge gunst. Att tvifla härpå är icke rådligt; en Baron eller annan högförtjent kandidat kan komma och med pistolen tillrättavisa tviflaren, — Ett högt mått af lärorikhet finnes i denna tilldragelse.p — Den andra artikeln angår de sednast skedda utnämningarne, och synes äfven ganska träffande. Vi meddela här början deraf: aDoktor Hvassers utnämnande till Domprost i Westerås och Hr Hartmansdorffs till President i Kammarrätten, äro i och för sig sjelf visst ej klandervärda, men anmärkes här, för ordningens skull, bland riksdagskoryfeernas belönande, och en jfråga, som härvid snart sagdt gör sig sjelf, är den: hade väl bemälde Hrr, om de egt andra politiska åsigter, eller, med andra ord, om Hr Hartmansdorff vid Riksdagen 1840—4841 handlat, som vid Riksdagen mV I VV VO MH ÄV mv OUÖVÄ UM ÖUÖULM XV V VW V VVÄVÄMVMe VV KV VV vv UÖÖ HH V rr ÖÖM I I ÄV nm ÖV MM MM VM VÄ ÄAÄ VA OO 41823, och Hr Hvasser ej tillbört det HeurlinWingårdska partiet i Presteståndet, hade de väl då månne erfarit samma ynnest och bevågenhet??? Att Hr Edenhjelm genom sina riksdagsmeriter blef Storkorskommendör af Svärdsorden och att Riksdagens Landtmarskalk blef Serafimerriddare; att Hrr N. Brahe, C. G. F. Piper, Limnelius och Helsingius, m. fl. hugnades med Nordstjerneorden, samt att Hr L. Johansson Boije blef kommendör af Wasaorden, då deremot Hrr P. G. Svedelius, Thomander, Sandberg, Schartau, Wern, Wästfeldt, m. fl., som vid nyligen slutade Riksdag röjt fosterlandskärlek, sjelfständighet och medborgerliga förjenster i lika hög grad, som både Landtmarskalken och Hrr Brahe, Lewenhaupt och Limnelius, ej ansågos värdiga ringaste utmärkelser, tyckes bevisa, att de förtjenster, som berättiga till ordensdekorationer, ej kunna finnas (nota bene enligt visst folks sätt att se saken) hos dem, som i samhällsfrågor tänka olika med regeringen och dess vänner. En orden, en titel eller dylikt, eger endast värde i den mån, som en sådan utmärkelse är ett verkligt uttryck af nationens tankar, men aldrig absolut i och för sig sjelf. Således, då den romerska kejsaren, högsalig i åminnelse, utnämnde sin hofhäst till konsul, blef hästen dock i folkets ögon ej annat än en vaplig häst; men Nero, genom denna utmärkelse, han visade hästen, en narr och galning i sina undersåtares tanka. Non plus ultra rakknifvar är i våra dagar den vanliga etiketten på rakknifvar, som duga till platt intet, då deremot oftast de, som bita aldrabäst, sakna all påskrifven rekommendation. Då man nu kommit under fund med, att det der anon plus ultra betyder platt intet, fäster man också dervid plattintet afseende. Så äfven med ordnar och titlar. Sålunda, fast Hr Limnelius bär Nordstjernan på sitt bröst, är detta ej tillräckligt, för att öfvertyga det cobändiga folkets, att Hr L. är ett snille, och fast det svarta bandet blifvit satt i Grefve N. Brahes knapphål, är detta iden stora mängdens ögon ej nog, för att förmå den att tro, det Hr Grefven är en utmärkt författare ) Men om dylika dekorationer tilldelas såsom en belöning för representanters medgörlighet och beskedlighet, och då det ej alltid finnes bos de svagare nog styrka att emotstå fåfängans lumpna retelser, då blifva ordensdekorationer, titlar etc. från att i sig sjelft vara ett alapprin, ett demoraliserande korruptionsmedel. Att till större delen de, som vid sista stjernfall blifvit dekorerade, varit riksdagsmän, och utaf dessa blott en enda tillhört oppositionen, är ett factum, som troligen med behöriga reflexioner ej kommer att förgätas af historieskrifvaren — nb. den lugna och sansade, ty att t. ex. Upsalas bekante P. nägra veckor härefter kunde påstå, att det af oss nu omnämnda factum aldrig skett, vore helt naturligt och till och med konseqvent handladt af författaren till: aDayens strider, bedömde af en Ledamot af Upsala Akademi. Denna artikel slutar med några allvarsamma betraktelser öfver Hr Landshöfdingen Flachs utnämning till Post-inspektor vid Sjötullen härstädes, men hvilka utrymmet för tillfället ej tillåter oss intaga. — I sammanhang med ofvanstående torde böra nämnas, att Biet motsäger Frejas uppgift, att Landshöfdingen Fribh. Palmstjerna påtecknat någon petition, till förmån för Kammarjunkaren Baron Rehbinder. Han skall blott hafva insändt densamma till Justitie Statsministern. x) Det är ej fulla 40 år, sedan Hr Grefve Brahe såsom student låg i Upsala.. —— HÖGSTA DOMSTOLENS UTLÄTANDEN UTI DE