Aftonbladet – 9 augusti 1841, sida 2

REVY AF TIDNINGARNE. Befordringssystemet. Hammarkinds Domsaga. Allmän betraktelse öfver de sednaste befordringarne. Om det redan i allmänhet är af vigt för nationen, att befordringssystemet följes med uppmärksamhet, emedan, såsom ett Fransyskt ordspråk säger, ce sont les hommes qui font les chosesv — det är menniskorna, som skola uträtta sakerna — så blir en sådan uppmärksamhet en dubbel pligt från publieitetens sida, sedan man i den offentliga diskussionen kommit så långt med hvarandra i uppriktighet, att hofvets organer inom pressen uttryckligen proklamerat hvad man förut endast tyst kunde anse såsom en grundtanka hos dess patroner, att vissa personer, blott för det de äga en viss börd, eller äro ledamöter af hof-societeten), såsom det heter i verba formalia, böra vara berättigade till vissa yttre hederstecken och utmärkelser, utan något behof af de utmärkande egenskaper eller förtjenster, som för alla andra dertill anses erforderliga. Af sådan anledning tro vi, att ett utdrag ur tvenne med gårdagsposten hitkomna landsorts-tidningar förtjenar att reproduceras. Det ena är ur Götheborgs Handels-tidning, och innehåller några reflexioner om Friherre Rehbinder och Hammarkinds domsaga. Sedan korrespondenten först yttrat något om den mera speciella händelsen af Frih. Rehbinders konflikt med Utgifvaren af Dagligt Allehanda, förekommer följande: pMan har frågat sig, om Frih. Rehbinder, genom sin bravade (hvilken, i likhet med småbarns utmaningar, inskränkte sig till hotelse med hvad som skulle kunna hända, i fall man icke låte honom vara i fred) kommer närmare eller fjärmare sitt mål, domsagan. De fleste äro af den öfvertygelsen, att han just på detta sättet dokumenterat sig tillräckligen och jiångt mera, än om han under en lång juridisk praktik ådagalagt de djupaste kunskaper, den utmärktaste skarpsinnighet och allvar. Den, som icke är stockblind, måste se och begripa, hvarut allt syftar. Att under nu varande kamarilla-regime hoppas på någon annan befordringsgrund än riksdagsförtjenster och familjförbållanden eller rekommendationer, vore en till fånighet gränsande optimism. Om än sjelfve Statsråderne gjorde sig fullkomligt uppstudsige, så sker det dock i all evighet ickes, för att nyttja Minervas bekanta uttryck. Det är till och med svårt att begripa, huru verkligen förtjente och allvarsamma lagkarlar kunna nedlåta sig att söka domsagor, då de veta, att dessa ändock äro anslagna åt Kammarjunkare och småstads-borgmästare. Om det icke vore för dessa sednares skull, så vore väl vid detta laget redan i afseende på dom