Aftonbladet – 6 augusti 1841, sida 3

saiska bisaker och oegentligheter, och att hon derföre kastar sig i sina noveller in i det närmaste hvardagslifvets mest andefattiga detaljer, icke för att framställa dem ur en humoristisk synpunkt, hvilket alltid har sitt slags poesi, utan för att på fullt allvar deraf vilja göra någonting romantiskt, hvilket åter alltid genom den för alla öppna kontrasten mellan den stora pretentionen och det ofantligt lilla materialet, måste taga sig mindre fördelaktigt ut. Det skall kanske låta paradoxt, om jag efter detta säger, att Mamsell Wilhelmina, den jag här så obarmhertigt förnekat nära nog allt verkligt poetiskt sinne, likväl i allmänhet gör en vida bättre figur i sina poemer, än i sin prosa. Men förhållandet är, att denna författarinna verkligen har en, i mångas ögon kanske till och med ganska briljant talang, i afseende på sjelfva språket, det vill säga, så vidt det rörer hela denna braskande pretiositet af granna bilder, ornerade omskrifningar och andra prydnader. I ett poem har man alltid, mer än annorstädes, tillfälle att lysa med dylika herrligheter, och detta är ändå alltid något, som, vid ett flygtigt ögonkast, ser litet ut för verlden, hur trivialt det andra än må vara, som ligger på botten. M:ll Wilhelmina lemnar således ett bevis till på den satsen, att det, i viss mening taget, är långt lättare att skrifva poesi, än prosa. Diocles och Lydia är den nyaste produkten af Wilhelminas författarskap; det är en forngrekisk saga på vers, och vår skaldinna har här, som man lätteligen kan föreställa sig, midt i all denna så kolorerade mytologi funnit ett widt fält för utvecklandet af den karakteristiska pretiositet, hvarom nyss varit fråga. Också, om innehållet af hela poemet icke är serdeles snillrikt eller uppbyggligt — och jag skall straxt, genom en liten expos deraf, sätta er i tillfälle att sjelf bedöma, buru härmed rätteligen står till, så finnas här likväl flera partier, hvilka låta rätt väl dläsa sig, just till följe af detta författarinnans rikliga och icke illa använda spenderande med det mytologiska språkets skiftrika skatter. Der är ord, granna ord, ståtliga ord, klingande ord, der är ord, som sjelfva Tegner icke skulle skämmas för. Uppriktigt taladt, ligger för öfrigt hela hemligheten af månget till och med frejdadt skaldskap i intet annat, än just detta, och det är icke heller min mening att bestrida, det M:!1 Wilhelmina äfven kan, inför en viss opinion, bli med tiden en stor skaldinna. Första sången af ifrågavarande sagan inför till vår bekantskap en rik Grek vid namn Cassander, och hans maka, aden bästa, den skönaste af alla Greklands qvinnor,, kallad Lydia, hvars själ säges hafva varit aen mollton från en gyllne himlaharpan. Det ädla paret hade varit gifta i trenne år, utan att Cassander än fått lyfta på sina starka armar någon pant af deras trogna kärlek, då ändtligen en dotter föddes. Denna skatt måste likväl köpas med modrens död. Cassander var utom sig al sorg. Ej någon pensel, om ock i Txnarens Kolsvarta djup den vore doppad, egde Nog hemska färger, för att troget skildra De plågor, som hans sönderslitna hjerta I denna stunden led. Dock —p tillägger Wilhelmina rätt förståndigt, om också? på samma gång något prosaiskt: Ueserreer rese restes dragom slöjan För denna tafla utaf sorg och vemod, Och blickom på den moderlösa lilla, Som efter modren erhöll namnet Lydia! Det vackra barnet — och det är efter henne som förevarande forngrekiska berättelse erhållit! namnet Lydia — mottog redan i vaggan besök af de trenne gudinnorna Here, Athene och Aphrodite, hvilka skänkte henne alla möjliga dygder, talanger och behag, växte så till i fägring för mer än alla andra menniskors döttrar, samt Wessess stod der snart en femtonårig jungfru, En söderns ros, af solens middagsstrålar Utvecklad, frisk och leende och fridfull. En vacker dag, som hen spatserar i en myrtenlund invid hennes faders boning, träder en ung Athenienrser, vid namn Diocles, i hennes väg. Förmätne! — utbrister den sköna Lydia — hur vågar du att störa Min helga fristads ljufva enslighet? Men ynglingen böjer ett knä för henne, och Lydia, träffad af kärleksgudens pil, känner sig fängslad på stället af en hemlig, oemotståndlig makt. Ögonblicket derefter ser man henne helt förtroligt vandra med Diocles i trädens skugga. Dessa intima promenader upprepas sedan hvarenda morgon och qväll, en tid bortåt, Och tusen trohets-eder åt hvarandra De gåfvo tyst med ögan och med mund.p ess ————— nen och så bör ni vara.... Ni har ingenting