Aftonbladet – 6 augusti 1841, sida 3

Edmond. Det eger sin riktighet. en unge mannen. Ni ser min herre, att vi sa er sanning. Edmond. Det är nog och jag erkänner lojåten af ert handlingssätt... ty bland män af ära.... postiljon spänn för! Postiljon. Ja herre! Edmond (helsar den unga mannen från vagnen). Adjö min vän; det skall bli mig ett nöje att passera här förbi ännu en gång! Den unja mannen. Som ni behagar. Alla postiljonerna i korus: Lycklig resa! (Vagnen rullar af i galopp under postiljonernas gapskratt.) Edmond (något förvirrad och efter ett ögonblicks tystnad). Vi hafva förlorat en dyrbar tid, ty det är än fulla tre lieues till Sens och vi ha redan afton. Mithilda. Hvad gör det. . man kan resa om natten. Edmond. Jag kan icke medgifva det... först och främst för er egen skull, för er helsa... ni är ut tröttad och jag också... och för allt verldens guld ville jag icke fara ännu fyra lieues. Mulhilda. Huru! vill ni verkligen stanna i Sens? Edmond. Ja visst; Mathitda (förskräckt). Och min tant? Edmoad (allvarsamt). Er tant är ett förnuftigt fruntimmer, som vet alt man efter en trettio lieues resa behöfver en god super och en god säng ..-.. och vi böra tänka som hon. Mathilda. Och om hon träffar oss? Edmond. Jag tror inte det... Ni vet ju hvar hon bor... På Ecu de France, det var ju så? Milhilde. Ja. Edmond. Nå väl,... det finns väl något annat hötel för resande... Postiljon, hvad heter bästa hötellet näst Ecu de France? Postiljonen. Det heter Europa, der man bor åtminstone lika väl. Edmond. Jag slår vad att man bor der bättre! ... Kör till Europa, postiljon ... vi ta in der. Mathilda (ber på nytt med tårar i ögonen). Men min herre... då jag ber er som en nåd!... Edmond. Det är onyttigt... Jag är er kavaljer, er beskyddare, och jag bör trots er sjelf vaka öfver er... Hvad fan! jag är sönderskakad i bela krop