Aftonbladet – 6 augusti 1841, sida 3

LITTERATUR. DIOCLES OCH LYDIA. FORNGRFKISK SAGA I 12 SÅNGER, AF WILHELMINA. Signaturen Wilhelmina har på sednare åren visat sig som ett af de aldra fruktsammaste författarenamnen inom vår litteratur; den synes numera öfverallt, under tillfällighetsverser i somliga tidningar, under noveller i andra, den står redan på titelbladet till ett halft tjog små vittra arbeten, det är, rättare, ingen dag, att hon icke på ett eller annat sätt ger sig för den läsande allmänheten tillkänna — det är en sånggudinna, som har en vers tillreds för hvarje sorg eller glädje, en berättelse i fem afdelningar och med tillhörande rimmadt måtto, för hvarje åpropos, med ett ord: en sånggudinna, som jag skulle säga riktigt med besked kan skaka ur ärmen, så framt det ginge an, att föreställa sig sånggudinnor annorlunda än bararmade, med endast ett enkelt draperi å Pantique. Hvad hennes noveller beträffar, tviflar jag visserligen icke på, att det finnes ganska älskvärda varelser, som charmeras af deras läsning vid kaffekoppen eller stickstrumpan; men jag vet å andra sidan icke så få, som finna dem i allmänhet en smula, så till sägandes, platta och liksom litet ledsama. Jag hoppas, Mamsell Wilhelmina är nog god flicka, att icke taga humör mot mig, om jag uppriktigt bekänner, att jag icke helt och hållet kan bestrida giltigheten af detta sistnämnda omdöme, heläåst jag tillika tillstår, att det minsann icke är det lättaste här i verlden att skrifva så det blir intressant, och att man kan vara elt mycket förträffligt fruntimmer, utan att precist besitta denna konst. Saken är den, att Wilhelmina i sjelfva verket synes sakna denna instinkt, eller det omdöme, som förstår att attrappera det verkligen poetiska i tingen och förhållanderna, och att undanskilja och sofra detta ur massan af pro