Aftonbladet – 6 augusti 1841, sida 2

nofmännen känna alltför väl vigten af att genom alla de medel, som i den dagliga umgängeskret;en stå dem till buds, underhålla den för dem så lyckliga förvillelsen, ech derigenom vinna anspråk på favoritens, den verkliga monarkens, nåd. Det är då, som man hos den skenbare monarken rotfästar den enfaldiga tankan att shan är staten,. För att bibehålla honom i denna tro, tillskapar man en mängd små regeringsbestyr, åt hvilka utseende gifves att vara stora, och öfverhopar honom med dem, så att han, såsom man säger, icke ser skogen för bara trän. Man låter honom efter nyck visa sin makt i anbefallandet af lysande fester, jagter och militär-tidsfördrif, anordnandet af uniformer, rang och ceremonier, beviljandet af gratifikationer och pensioner, tillfredsställandet af individuella sympatier och antipatier för eller emot enskilda personer, 0. 8. V., under det de stora regeringsärenderna antingen åsidosättas alldeles, eller skötas så godt ske kan, med tillbjelp af några lycksökare, som förstått att genom rekommendationer och konsiderationer vinna favoritens gunst och af honom innehafva portföljerna i förläning på behaglig tid. Så ungefär tillgick det hos de fordna Bourbonerna, och i hoftraditionen utgör deras regime den gamla goda tiden och sjeliva ljuspunkten af en välordnad monarki. Det är tydligt, att en verklig ministerialstyrelse står i vägen för ett sådant statsskick, och att hofven i allmänhet måste hata hvarje minister, som ej blindt fogar sig efter monarkens nyck för stunden. I de absoluta monarkier, der ett stadgadt regeringssystem gått i arf från äldre tider, såsom i Osterrike och Ryssland t. ex., hafva imedlertid hofven fått så småningom vänja sig vid en af dem oberoende ministerialstyrelse. Likasom för att försona dem dermed, plägar man der göra favoritismen offentlig, genom att bekläda första ministern med någon hög hofcharge, hvars betydelse hofvet bättre förstår än hans embetsmannavärdighet. Kamarillaväldet betages derigenom dess egentliga lifsvilkor — hemligheten. Förenadt med konseljen utgör det i sjelfva verket icke någon favoritstyrelse, fastän det i hofvets ögon har ett angenämt tycke deraf. De rådslag, som i den lagliga konseljen göra sig gällande, komma på sådant sätt ur allt samband med konseljpresidentens hoftitel; det är som embetsman och ej som hofman han dervid fungerar. : Påtagligt är likväl, att hvarje bofman af den traditionella kasten måste afundas de stater, der en kamarilla finnes, och att han, under sitt hat mot ministerialstyrelse i allmänhet, måste serskildt afsky den konstitutionella. I de mot den rigtade kontrollerna nedifrån, är det för honom omöjligt att se annat än en fullständig uppnedvändning af all förnuftig samhällsordning. Ö! verensstämmande härmed finner man ock den äkta ho mannen yttra sig och handla, när han någon gång är sjelf ledamot af en riksförsamling. Man ser honom då, näst yrkandet på nya anslag, för det mesta sysselsatt med planer att ställa ministeren utom skotthåll för grundlagliga kontrolier, emedan det endast är derigenom som kamarillaväser.det kan hafva framgång under konstitutionella former. Om hofmännen i allmänhet bata ministerialstyrelsen, derföre att de helst skulle se en sängkammarstyrelse träda i dess ställe, så betraktas ministerialstyrelsen med föga blidare ögon af embelsmännen i de länder, der den ej varit införd af gammalt, så att hela den närvarande embetsmonarkien icke har begrepp om någon sådan. Der kollegialsystemet vunnit häfd, med sina ändlösa formaliteter, sina betänkligheter, sitt maklighetsbegär oeh äfven sin sjelfständighet, der måste ministerialstyrelsens lifliga, ofta brådstörtade, stundom förhastade verksamhet väcka både fruktan och ogenhet. Uppstår fråga att införa en konstitutionell ministerialstyrelse i ett sådant land, så skola de gamla rutiniererna icke spara på den mäktiga vis inertie, som ligger i uråldriga och invecklade former, för att uppställa hinder deremot ech mot alla ditåt ledande förbättringar i representationssätt, lagstiftning, statshushållning, o. s. v. Från detta håll möter ministerialsystemets realiserande det ihärdigaste motståndet, så mycket svårare att besegra, som det sällan är öppet, men, när det någon gång träder tydligt fram, alltid visar sig under skyddet af bestående lagar och med ordningen, rättvisan, billigheten, allmänna välfärden, till och med friheten till lystringsord. Inträffar tillika att sjelfva representationen består till den öfvervägande delen af embetsmän — civila, militära, ecklesiastika — då blir motståndet nästan oöfvervinnerligt, och kan ofta ej undanrödjas förr än en ny generation hunnit uppväxa, hos FT ARON REON HERRN RADE ARN RES NES IE ENSO