Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 2

försöker att betrakta någon af de andra från en mera vidtomfattande ståndpunkt. Man behöfver ej långväga prof på denna dess inblandningsdrift, i fall man ihågkommer att ministerstyrelsen befinnes mer eller mindre vidrörd i alla de politiska skrifter, som sågo dagsljuset under sistförflutna riksmöte eller i anledning deraf. I omvänd ordning, men äfven derigenom bekräftande samma erfarenhet, utmärker sig den från Upsala kringspridda brochyren: Om sällheten af en ministerial-styrelse, betraktelser i anledning af förhållanderna i Frankrike och England., Den skulle, efter hvad titeln antyder, egentligen behandla ministerialstyrelsen och dess verkningar; men frågorna om representation, lagstiftning, skatteväsende, 0. S. v., intaga fullt ut så mycket rum deri som hufvudämnet. Samma rön, i ännu större mått, lemnar den högst lofordande recension, hvarigenom den Upsaliensiska produkten blifvit af D:r Reuterdahl anmäld i det andra Universitetets lärda tidning: Studier, Kritiker och Notiser, för den 47 sistlidne April. Vi hafva serskildt nämnt de begge akademiska afhandlingarne här, derföre att de föranledt allmängörandet af efterföljande undersökning, och vi sannolikt återkomma till dem längre fram; men hvad vi för tillfället åsyfta är likyäl ingen recension af dem, och har ett äldre ursprung, oberoende af deras tillvaro. Vid betraktande af det som i tal och tryck plägar yttras om ministerialstyrelse i allmänhet, hafva vi nemligen trott oss finna sjelfva ideen af denna styrelse vara uppfattad så olika eller framställd så obestämdt och beslöjadt, att redan deraf måste uppstå en babylonisk förbistring, hvarvid den ene icke begriper hvad den andre menar eller vill, och publiken sjelf, till hvars uppbyggelse talen och skrifterna likväl gifvas offentlighet, omöjligen kan blifva underkunnig, hvarken om deras ämne eller ändamål. Hos mången diskuterande röjer sig äfven omisskännligt, att han icke vet sjelf så noga hvad han prisar eller klandrar, när han ordar om besagde styre!se och hvad dermed äger gemenskap. Nu är det likväl vid samtal i allmänhet ett vilkor af erkänd vigt, att de talande förstå hvarandras ord och åtminstone ana hvarandras tankar; emedan man endast med detta vilkor kan komma till något mål, något slut Men att komma dit, måste väl vara afsigten med all diskussion, framförallt fordras det vid politiska, om den ej skall urarta till ett dåligt tidsfördrif, ett tomt kannstöperi. — I anledning häraf föreställa vi oss, att det icke vore så onyttigt, om man samlade och jemförde de begrepp, som på serskilda håll pläga fästas vid uttrycken: ministrar och ministerialstyrelse, samt undersökte hvilka syften, som äro förenade med dessa begrepp. Det borde sedermera icke vara svårt för hvem som helst att, ostörd a! oliktänkandes förespeglingar, jemföra de egna åsigterna och afsigterna med de främmande. Kämpar,som förut huggit blindt omkring sig i högen, skulle efter en sådan mönstring kunna gruppera sig i rediga och bestämdt afskilda flockar, och hvar och en i allmänhet komma till det preliminärresultatet, att med lätthet och visshet skilja vän ifrån fiende, samt kunna beräkna antalet och stridskrafterna på alla sidor. Mången fred har utgått endast från en dylik kännedom; och hvem vet hvad som kunde hända under den nu pågående allmänna verldskampen, om alla de stridande äfven visste hvarom och hvarför de strida? . .-. Det är också utan allt tvifvel, att denna gemensamma kännedom infinner sig någon gång. Såsom ett ringa bidrag till påskyndandet deraf, önskade vi kunna betrakta närvarande uppsats. När fasta landets politiska mnotabiliteter och författare började först använda utrycket ministerialstyrelse, lånades det från England; men det fick snart en annan bemärkelse än der. En minister är otvifvelaktigt en statens tjenare i England, som annorstädes, åtminstone från monarkens synpunkt; men Engelsmännen i allmänhet skåda i honom äfven någonting annat, någonting i deras tanka ännu väsendtligare. De anse honom först och främst böra vara monarken behjelplig vid uppfyllandet af kröningsedens och trontalens löften att upprätthålla det gamla Englands frioch rättigheter. Nu är det likväl allmänt bekant, att med Englands såkallade frioch rättigheter, för så vidt de icke afse förbållandet till andra nationer, hufvudsakligen menas Engelska aristokratiens monopolium på besittningen af nästan all Englands jord och alla maktpåliggande eller lönande embetsmannabestyr. Det är först helt nyligen, som sjelfva folket börjat ana, att detta monopolium och hvad deraf följer icke utgör idealet af ett fullkomligt samhällsskick. Men häraf blir äfven klart, att en Engelsk ministerialstyrelse, vid den tidpunkt då man först började tala mera allmänt derom TA rr rss AO