Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 2

är allt icke förloradt; en Cobra de Capello har slingrat sig om min fot. Vi ville, af instinkt för vår egen säkerhet, skjuta våra stolar från bordet. Men en bedjande blick af vänner höll oss qvar; också visste vi väl, att om ormen lemnade Maxey, för att kasta sig på någon annan, den förre på förhand vore förlorad, så förfärliga äro verkningarna af denna fruktansvärda orms gift. Den arme Maxey bar korta benkläder och silkesstrumpor, så att han noga kände ormens alla rörelser. Han var blek som ett lik; de färglösa läpparne rörde sig knappt vid de få ord han uttalade: aFör himlens skull... hemta mjölk ... . ställ en skål bredvid mig . . .. och slå ut litet på golfvet . . . En tjenare aflägsnade sig. cMitt öde afgöres snart, fortfor den olycklige efter någon stund. Jag har hustru och två barn i Europa . . .. säg dem, att jag välsignat dem, innan jag dog . . mina sista tankar tillhöra dem ... . han slingrar sig längre upp mot knävecket . .... jag känner dess andedrägt . . . . min Gud, skall jag dö så! Mjölken fördes fram, tjenaren ställde den ifrån sig dödsblek . ..-. Det bjelper icke, fortfor Maxey, chan slutar sig allt fastare om benet, jag vågar icke se ner Gud förlåt mig och anamma min anda . Nu slingrar ban sig åter ner .. .. Vill han vända sig till någon af er? Nej, mjölken lockar honom .. .. Rör er inte, men varen på er vakt. Churchill, jag tror han vill åt er,. Churchill rörde sig icke. Maxey såg nu under bordet; ormen hade lemnat hans ben, för att dricka mjölken. Jag är räddad, utropade han nu och störtade upp, slungade stolen bort och föll i armarna på den trogna tjenaren, som bar ut honom. Jag behöfver icke säga, att vi skyndade att lemna våra platser. Ormen dödades af ett sabelhugg, då han kröp ut genom fönstret. Tilldragelsen hade likväl olyekliga följder; Maxey kunde icke hemta sig rätt från sin förskräckelse; ban var sjukig i flera år derefter och sjönk i en förtidig graf.