Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 2

Edmond. Kör opp på det bästa hötelet; (till Mathilda) du vill ju det? Mathilda. Jag? vänta här, då min tant kan vara en half mil efter oss, och då det minsta dröjsmål kan göra att vi förlora vårt försprång för henne! Edmond (med missnöje). Men man måste ändå äta frukost, ty om man hvarken får äta eller sofva, kan man bli sjuk. Mathilda (torrt). Hvad gör det? Edmond (finner sig). Det är för er skull, som jag sagt. Mathilda. Det är likgiltigt; jag behöfver ingenting. . Edmond. Det är mycket lyckligt för er; men ag .... Maihilaa. Ni kan äta under vägen. Säg till postiljonen att hålla. Edmond. Som ni vill! (För sig.) Det är verkligen mycket angenämt att resa tolf mil, utan att stiga ur vagnen ... Jag är redan sönderskakad. (Högt.) Postiljon, håll! Kör upp på posten! Mathilda. Här komma de ju och bjuda ut kakor och frukt i sina korgar. (Forts. följer.) — try — XAYE — ETT WHISTPARTI. aVi hade, så berättar en Engelsman i sina memoirer öfver Indien, chela aftonen spelat whist och spelade ännu. Maxey, som alltid hade lycka i spel, vann, som vanligt; Hans ansigte strålade af glädje, under det de öfrigas blefvo allt längre och mulnare. Men på en gång förändrades hans utseende; han syntes dröja, då han förut brukat spela så hastigt. aSpela på då, Maxey, hvarföre dröjer ni då ? utropade en. aStilla ! svarade han, och bleknade synbart. acMår ni illa ? frågade de andra och ville stiga upp. aFör Guds skull blifven stilla, svarade Maxey med ångestfull stämma, om ni anser mitt lif värd det ringaste, så rör er inte. Om ni rör er, är jag förlorad! Vi sågo förvånande på hvarandra och han tillade: cÅn