Aftonbladet – 31 juli 1841, sida 3

det nötet, — utropade han — som stått så länge. . det fins ingenting ferligare.... blessyren kar åte gått upp! Jag har sagt det förut, men här lyde mig ingen.... ingen hör mig! Dra då för fn våld allihop! Nå... kommer han sig? — Ja, min herre, svarade! Cecile, som ilat till Hen. rik, låtit honom inandas luktsalt och slösat de stör sta omsorger på honom. — Ah! se han öppnar ögonen, sade generalen. Cecile aflägsnade sig bastigt, ingick i sin kamma re åtföljd af sin mor och några ögonblick derefte gick generalen äfven in till dem; men det såg u som hans böner och hotelser varit onyttiga, ty har sade om aftonen: denna lilla flicka bar en jernskalle — Hon följer då inte med till Barcges? frågad Henrik. — Nej, nej! min vän, vi resa, vi begge, och hor skall imedlertid vänta oss på mitt slott Lescar bred. vid Pau. — Huru general, ni har gifvit vika? sade Henrik med förebrående ton. — Hvad skulle jeg göra? om jag inte velat döds henne, hade jag inte kunnat få henne med mig. J3g har nog f-n gjort hvad jag kunnat. — Hvad svarade hon? — Hon svarade: så mycket bättre, om ni döda: mig: men till Barctges kommer jag icke. Deri kunde hon då ha rätt! men som jag säger, det är en obstinat, en jernskalle, .... för resten den bästa qvinna i verlden. I god tid följande dagen voro begge vagnarne framme. — Alla saker voro inlagda af frun sjelf. hon hade, såsom kammarjungfrun sa mig, icke sof. vit på hela natten. Cecile skyndade i Berlinaren I det jag fattade markisinnans hand för att hjelps henne i vagnen, sade hon: nå väl, min herre, n ser alt med religion och principer gifves det icke någon våda, inga faror i äktenskap mellan olika ål. drar. Det gifves åtminstone strider och lidanden, sade jag till mig sjelf, i det jag beträktade Ceciles blekt ensigte och i ögonlocken märkte ett par stora tårar dem hon tvifvelsutan velat dölja för alla, ty i de ögonblick hon på långt håll såg generalen komm: vid sin brorsons arm, utropade hon till kusken kör, kör! Piskan klatschade, hästarne reste sig oc