Aftonbladet – 31 juli 1841, sida 2

nare, och ändtligen andades han lättare. Det gifves ögonblick, då likgiltiga, till och med tråkiga, saker hafva sitt goda med sig. På eftermiddagen promenerade vi till vattenfallen vid Ceureuil och Veniere. Henrik närmade sig flerg gånger Cecile, men hon tog alltid generalens eller sin mors arm, och då hon talade var det med mig. Om aftonen höll han generalen sällskap, läste tidningarne för honom, expedierade hans depecher och afhörde tvenne långa afhandlingar af markisinnan med en uppmärksamhet, värdig ett bättre föremål. Endast då och då vände sig hans stora mörka ögon förstulet åt den sidan, der Cecile satt och arbetade, utan att gifva mer akt på honom än Bågor annan, Jag hade således bedragit mig; mina misstankar voro ogrundade. Den stackars unge mannen kunde älska Cecile, men Cecile tänkte icke på honom. Följande dagen, aftonen före vår afresa Var markisinnan på sitt rum sysselsatt med att författa. Cecile satt vid pianot, hennes utseende var så gläd tigt, likasom de stycken hon spelade, att alla mina tvifvelsmål upplöste sig. Det är omöjligt, sade jag, att i hjertat nära en passion, då man spelar dylika variationer, och isynnerhet, då man spelar dem så väl. I detta ögonblick inträdde en ung läkare af mina bekanta. Han kom från Paris med en förnäm brunnsgäst, den han följde till Mont dOr. Krigare tala vanligtvis om sina fälttåg; de andra om sina arbeten; läkare om sina patienter; det är som det skall vara. Också begynte min doktor, med risk att uttråka damerna, berätta en hel hop underkurer, blandade med mer eller mindre pikanta anekdoter, hvartill jag var den ende Som lemnade uppmärksamhet, emedan jag, såsom jeg sagt, hör par profession. Bland andra saker berättade han, att han nyligen blifvit kallad till en ung man, som erhållit ett värjstyng, hvilken blessyr, ehuru allvarsamy likväl icke syntes ovanlig. Den var icke gjord af en mästare i fäktkonsten, ej eller gick den nedifrån uppåt, utan tvärtom; och som den sjuke sjelf var lång till vexten, skulle hans motståndare, för attkunna gifva detta sår, varit betydligt större, eller en åtta å tia fot; under sina samtal och frågor med patienten hade doktorn slutat med att utleta, att den sårade sjelf tillfogat sig denna blessyr ... Hyarföre då? in