Aftonbladet – 28 juli 1841, sida 2

brinnande kaminbrasan! Då man känner det nära förtroende, som rådde emellan Toll och Lagerbring, har man således all anledning tro, att abdikationsfrågan redan då icke varit för den sednare främmande. Vi lemna nu den del at arbetet, som rörer 1809 års händelser, för att. göra ett par korta utdrag ur handlingar rörande andra ämnen. Bland händelserna i Gustaf II:s tid har skandalen mycket uppehållit sig vid en stöld, som påstods hafva skett ur Drottning Sophia Magdalenas schatull på Drottningholm år 41786. I de historiska uppsatser från den tiden, hvilka i manuskript ännu finnas i samlingar, säges rent ut, att stölden skett af en Baron Sparre, och insinueras ej otydligt, att Konungen sjelf icke varit främmande för detta brott. Ett ganska märkligt dokument rörande denna händelse förekommer i 45:de delen af arkivet, hvilket ger åt densamma en helt annan version, än den man hittills, på obestämda och dunkla rykten, trott sig kunna anse för den rätta. Medicinal-Rådet Bedin, som vid tillfället, då stölden skulle hafva skett, vistades såsom läkare på Drottningholm, har om denna tilldragelse skvifvit en relation till aflidne H. Ex. Grefve von Engeström, hvilken meddelas i De la Gardiska arkivet. Vi intaga densamma här nedan: — — Det som nu föranlåter mig att lemna en liten upplysning, är det oriktiga begrepp, jag nyligen hört om händelsen på Drottninghelm 4783 ), då man föregaf, att en stöld skett utur Drottningens cassette, och att Gustof III sjelf var delaktig i denna sak. Jag har så mycket mer bort upplysa denna händelse, som jag var nästan inblandad i saken. Jag är ock ännu mera härtill förarledd af den orsak, att jag öfver denna anecdot haft en häftig disput med cen gammal ungdomskamrat, hvars embete såsom Historiograph åläg er honom att skrifva sennt, men som i denna sak, såsom många andra, är så fästad vid sina förut fattade meningar, att han af envishet och egenkärlek med en historisk myndighet säkert skal! utgifva för sanning hvad som endast är ett historiskt sqvaller. Ed. Exc. tillgifven det rätta, och som jag känner, fullkomligen cpartisk, torde då tillåta, att den sanna berättelse, jag nu vill afgifva, får nedläggas till Ed. Excellences samlingar. Under hofvets vistande på Drottningholm nära mot hösten 1785, hände en dag, ati Drottningen, sysselsatt att skrilfva bref, dröjde alltför länge att resa till China slott, der Konungen med sin societet denna dagen skulle spisa. Flera bud från Konungen hade påskyndat Drottningers resa, som ändteligen skedde. Då varande Lifpagen Ryttm. Cederfelt, Capitainen vid flottorna de Brenner och jag, som ätit vid Cavaljers-taffelen, nedgingo till Kammarfruarna Mamsellerna Hellman och Hallström, hvilka tillika med Kammarfruen Göding hbos Hertiginnan ännu voro qvar vid sin middagsmåltid. Då de uppstigit, föreslog Mamsell Göding, att Mamsell Hellman skulle visa oss Drottningens rum, som nyss blifvit ommöblerade. Detta skedåe, och vi uppgingo i rummen ifrån den så kallade lilla trappan. Vid inträdandet i toiletten, såg Mamsell Hellman, att Drottningen lemnat sin cassette oläst och glömt nycklarne, Hon studsade vid denna upptäckt tillbaka med mycken ledsnad och gaf dermed sin verkliga bestörtning tillkänna, i det hon inkallade den vaktgörande kammartj:naren Boman och i hans öfvervaro tog nycklarne och frågade honom, om någon under tiden passerat igenom Drottningens olästa rum. Boman, lika ledsen öfver händelsen, svarade: att endast Cavaljeren hos Kronprinsen, Öfversten Grefve S—g, gått derigenom , hvilket något förundrade oss alla, som voro närvarande. — Vid Drottningens återkomst ifrån China frågade M:ll Hellman, om ej H. M. vid sin hastiga bortresa glömt nycklarne i sin cassette. Drottningen svarade nej, likasom ond öfver denna Ifråga. Hellman framtog då nycklarne och vågade en liten förebråelse i anseende till de följder denna händelse kunde bafva. Drottningen, som ännu seIdan förmiddagen bibehöll sitt elaka lynne, såsom allItid händelsen var, då kon trodde sig jigtad af Kolnungens nycker, gaf snäsor åt Mamsell Hellman i lordasätt, som denna i sin ordning fann stötande. lUnder denna scen af trätor, ganska vanliga, stillade Isig ändtligen Drottningen och på förnyade och allvarsamma föreställningar af kammarfrun, som berätItade i hvilkas närvaro hon hade tagit nycklarne och .Jigenläst cassetten, blef ändtligen beslutet, att man Iskulle efterse om något saknades. Detta var ock så mycket lättare att upptäcka, som Drottningens Hand Cassör, HofSec. Schult alltid vid penningars aflemlInande gaf en specificerad lista på de större och minIdre sedlar samt på det specie-mynt och dukater, hvilka till handeassan afgåfvos. Vid öfverseendet af I denna lista befanns, att en Sedel Banco Transportmynt på Tvåhundrade Riksd. saknades, äfvensom en lrulle af 400 dukater och en gulddosa. Kammarfrun yrkade väl, att Drottningen måtte täckas noga erinra sig, om ej detta kunnat vara disponeradt, utan att Idet nu föll H. M. i minnet; men då H. M. med Inigot humeur svarade nej, ville kammarfrun så Mycket mindre vara envis, som hon då med något skäl fruktade att synas vilja undanrödja all tanka om unIdersökning, hvartill hon redan i början likväl gifvit 1) Var 4786.