Aftonbladet – 28 juli 1841, sida 2

Vi hafva left åtskiljda nu i ett helt år, men min herr man har den godheten, att hedra mig ibland med besök och förklara mig sin innerliga kärlek, det generar mig oändligt. Om han itid hade uppfört sig som han bordt! Kusin Adam skall betänka att jag endast var ett barn, blott nitton år då vi gifte oss, och att jag blef på ett högst opassande sätt bemött af min man, som bordt vara den oerfarnas ledare och rådgifvare; han var visst artig i början, men snart bytte kameleonten om skinn. Hvad tycks, han ville, att jag sjelf skulle gifva mitt barn di, fastän läkarn sade att jag aldrig skulle stå ut dermed, och jag var tvungen dertill — deraf har jag nu min förstörda helsa och mitt försämrade utseende. Kusin,, inföll jag, vhar nu ett mera blomstrande utseende än någonsin. Ni smickrar, kusiny, sade Clotilda småleende; men så är det likväl icke; spegeln derborta och mina vänner säga mig, att jag förlorat mig mycket. Nog imedlertid derom; jag vill ej förskräcka er med alla scenerna i vårt hus; min man behagade emellanåt blifva sorgsen och förlviflad, då jag icke i allt kunde rätta mig efter hans nycker, då kunde han gå hela natten fram och åter i sitt rum, midt öfver min sängkammare, så att jag icke fick sofva och fäignade mig om morgonen med röda ögon, — ni kan ej neka att det är Jjuft att hafva en man, som gråter som en gammal gumma. Efter den stunden föragtade jag honom och det gör jag så länge Jag lefver. Ni är jurist och måste ställa om saken med min man, så att han tar på sig skulden, så alt jag kan söka skillsmässa; ty jag är bestämd, vi måste skiljas. Det hvar en högst obehaglig komission ; men hvad skulle jag göra? jag var likväl den mest passande personen och som lättast kunde, utan att såra, framställa förslaget. Det är så der roligt nog att vara kusin — eller hvad tycks! . Jag gick till Etienne; när jag kom i yttre