Aftonbladet – 28 juli 1841, sida 2

HANDENS RR RR RR RR RARE UV SEA ER RR ERA SR ST rummet, hörde jag innanför någon som spelade fortepiano, det var icke någon komposition, u tan en själ i toner, och dessa toner voro bruset af dess vågor, der de slogo mot lifvets hinder. Jag har alldrig hört något dylikt, och jag stadnade betagen af en egen känsla af vördnad; jag kände på mig, att dessa brutna ackorder, desse klagande öfvergångar voro uppenbarelser från andeverlden, i hvilken menniskosjälen lefver då hon befriar sig. Tonerna mattades, ackorderna sammansmälte småningom, det blef en slags ordnad satts, full af klagan; det var ett ut. ryck af själens sammansmältande med materien ty det rent andliga klagar alldrig och sammanbinder icke hvarken toner eller tankar, det är materien som tänker då själen lifvar den; men inden tänker icke utan blott vet och känner. Musiken hade tystnat och jag inträdde. Jag såg en lång man sitta nedlutad med ansigtet i hänlerna framför fortepianot; han reste sig hastigt lå jag inträdde; några tårar suto darrande i ösonvrårna, han södertryckte dem våldsamt med ingret och gick emot mig. vÄr det du Adam, sade Etienne och fattade min hand; adu vet ju lt, icke sant? du vet ju allt? Jag förskräckes för Etiennes utseende, han var ej mer den efnadsfriske ynglingen jag sist såg, hans panna nade blifvit högre, ty det tunna håret skylde len icke; hans ögon lågo djupt begrafna i sina rålor och hans vissnade hand var brännhet och larrande. Kommer du från Clotilda? min huslru? frågade han och såg mig skarpt i ansiger cJan Hvad säger hon, fann du ännu nåson gnista af kärlek till mig i hennes hjerta? Jag gjorde en nekande åtbörd. Hvad vill hon, vad vill hon?, ropade han; jag har uppoffrat ullt, förmögenhet, ära och heder för hennes skull — och, Adam, oaktadt alla hennes fel älskar jag renne ännu, älskar henne ursinnigt, icke för vad hon är, men för det hon varit en god okuldsfull själ, och bon är mitt barns mor. —