Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 2

ningom upphörde. Såsom hoppet, att denna farsot skulle förskona Sverge, ej gick i fullbordan, så skulle äfven det lugn, hvaröfver man så mycket skrutit, på ett betänkligt sätt störas. Redan år 4834 egde ett förspel dertill rum, som åtminstone beredde Regeringen någon förlägenhet och uppdagade ett missförhållande i lagstiftningen. Lindeberg hade nämligen för några förolämpande uttryck i en böneskrift till Konungen 2), blifvit dömd skyldig till döden såsom majestätsförbrytare. Han benådades med tre års fängelse, men hade, enligt lagen, valet mellan båda straffen och förklarade, att han heldre ville dö. För att undvika större skandal, kunde Regeringen sig ej hjelpa annorlunda, än genom utfärdandet af en allmän politisk amnesti, som likväl, utom Lindeberg, endast tillföll tre andra i samma kategori, nämligen den redan nära 20 år tillförene utvandrade Löjtnanten Natt och Dag, samt Friherrarne Vegesack och Diiben, hvilkas fästningsstraff blifvit förvandladt till landsförvisning. Derjemte föreslog Regeringen Ständerna, att förvandla straffet för majestätsbrott ifrån halshuggning till fängelse af 2 till 410 år. Vid samma Riksdag ådagalade oppositionen, huru benägen hon var att med allvar tillbakavisa hvarje, om äfven lindrigt, angrepp på nationens konstitutionella rättigheter. En Kongl. proposition af den 4 November 4834 hade, till understöd för hypoteksföreningarna, föreslagit ett lån af 2 millioner Rdr och det, i synnerhet till Bondeståndets förmån beräknade förslaget, hade vunnit bifall af detta. Icke desto mindre beslöt Konstitutionsutskottet, med 10 röster emot 8, ait ställa under tilltal Statssekreteraren Skogman och de öfrige Statsrådets Ledamöter, som biträdt propositionen, emedan Regeringen redan vid Riksdagens början gjort samma förslag och dess förnyande, sedan den en gång blifvit afslagen, stridde emot grundlagarna. Skogman och hans kolleger blefvo väl, såsom man kunde förmoda, frikände af Riksrätten, hvars medlemmar äro af Regeringen beroende embetsmän, likväl under tydliga tecken af ogillande hos de närvarande åhörarena. Under de följande åren stegrades folkets missnöje genom de ständigt talrikare tryckfrihetsprocesserna. Då nu den politiske Skriftställaren och utgifvaren af cFäderneslandet, Crusenstolpe, i Juni månad år 1838, till följe af Juryns utslag, af Hofrätten fälldes till treårigt fängelse, föreföll, redan vid utslagets afkunnande, i sjelfva domsalen tumultuariska uppträden. Den 20 Juni samlade sig en folkbop utanför fängelset, fordrande fångens frigifning. om natten inslogos fönstren i Justitiekanslerens boning och folkhopar, som upphäfde hotande skrän och ibland hvilka man trodde sig upptäcka flera personer, tillhörige de högre stånden, genomströko gatorna. Flera arresteringar egde rum. Nästan vid samma tid hade tvenne andra, från Aftonbladets tryckeri utgifna skrifter blifvit förklarade brottsliga och den förrymde Författaren, Berger, blef, genom ett utslag, som Hofrätten sedermera kasserade, dömd till 42 års fängelse 5). Natten mellan den 49 och 20 Juli kom det till ett ännu allvarligare tumult, då Crusenstolpe skulle afföras till Waxholmen. En talrik, ständigt växande hop samlades utanför Stadshuset, der Crusenstolpe satt fången. Alla uppmaningar till densamma att skiljas åt, blefvo fruktlösa; fönster och fönsterposter sönderslogos och en militär-trupp tillbakadrefs. Först genom de i Stadshuset posterade soldaternes eld och då de erhöllo förstärkning, skingrades hopen, qvarlemnande 2 döda samt flera sårade och fångne. Följande dagen affördes Crusenstolpe till Waxholmen, åtföljd af en talrik folkhops hurra! Afven under de följande dagarne, och oaktadt en af Öfverståthållaren utfärdad proklamation, föreföllo folkskockningar, och en del af hufvudstadens beridna borgargarde förenade sig till en ansökning om Justitieoch Hofkanslersembeternes entledigande, men återtogo den sedermera. Ehuru 0roligheterna sålunda tills vidare upphörde, förblef sinnesstämningen likväl betänklig, isynnerhet som flera tidningar indrogos för deras berättelser om Crusenstolpes rättegång. Justitie-ombudsmannen såg sig föranlåten att inför högsta dom4) Det var icke i en böneskrift till Konungen, utan i en till Justitieombudsmannen ingifven skrift man påstod sig finna dessa förolämpande uttryck. 5) De båda skrifterna, för hvilka Berger fälldes, voro icke utgifna från Hjertas tryckeri. I anseende till några irringar, som förekomma i Författarens uppgifter, om de så kallade oreligheterna,: hänvisa vi till allmänt kända förbållanden och ransakningsprotokollerna, der rätta sammanhanscet upplyses. äfven som till