Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 2

menniskors hjertslag med sin ojemna haltande gång, och en ide föll mig in, som sedan ofta gjort sig påmind. Öron på tvenne ur slå så sällan lika slag, och dock var det mästarens mening att de skulle gå lika liksom de visa på samma tumme; men tvenne menniskohjertan , tvenne själar, påstår man, skola kunna gå jemnt, fastän vi veta att den store mästaren velat omvexling i alla sina skapelser, fastän intet pulsslag slår lika, ingen sommarsky grupperar sig lika och intet blad är likt det andra. Det var just ingen id passande såsom inledning till ett bröllop, men jag var icke heller brudgummen, och dessutom blef den allt mera oredig — den har förblifvit det allt sedan.