Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 2

Katarina Jagellonicas, ingen utom döden, — Ingen utom döden kan skilja oss, sade begge, ingen utom döden; i döden din! med mera, som var af samma innehåll; se der hela samtalet mellan de älskande. Etienne och jag blefvo inqvarterade i samma kammare. Vi hade knappast kommit dit upp och in förr än min kusins fästman proponerade brorskål; förstås att jag bockade mig; att blifva bror med en baron, löjtnant och kammarjunkare var något ovanligt för en vice notarie i Svea Höglofliga Kongliga Hofrätt och som tills dato inskränkt sina förhoppningar till några kommissioner från landsorten och ljuspenningar i de åtskillige verk, der jag var intagen. Nåh, kära bror, sade min nye vän i det han klädde af sig, du blir väl qvar öfver bröllopet? en innerligt söt flicka Clotilda, jag måste blifva lyeklig med henne; hen är af god börd, har ett ädelt hjerta. — Fylle! mina tofflor! — Jag svarade så godt jag kunde, vi fortsatte samtalet och allt mer det skymnade till och allt sömnigare vi blefvo, allt mera poetisk blef min nya bror och reciterade långa stycken ur alla de skalder, som skrifvit om kärlek, det vill säga en hel hop; under dessa poetiska utgjutelser somnade min vän; men jag hade blifvit yrvaken eller, som konsttermen lyder, uppscherrad af allt pratet. Etiennes och mitt ur lågo tillsammans på bordet, deras pickning var haltande och ojemn; jag hade blifvit oroad, och dessa olika taktknäppningar höllo mig vaken; när man är vaken i mörker måste man reflektera och jag som var halfvaken drömde och reflekterade på en gång. De begge urens rörelse föreföll mig som tvenne