Aftonbladet – 24 juli 1841, sida 2

fransysk bildning är tillräcklig för att öppna för adelsmannen vägen till de högsta platserna både inom militäroch civil-stånden. Endast sådana embeten, som fordra oundgängliga kunskaper i yrket, äro för det mesta besatta med ofrälse, så att inom presteståndet finnas blott tre eller fyra adelsmän och genieoch artilleri-officerskorpserna bestå till största delen af ofrälse. Afven de flesta ordens-ledamöter, af hvilka man under den praktälskande Gustaf III endast räknade 1220, men år 41859 icke mindre än 23014, tillhöra adeln. Utrustadt med ett sådant inflytande, är ståndet dessutom ganska hårdnackadt i sina prerogativers försvarande. Sålunda har till och med KonstitutionsUtskottets förslag, att ordförandeskapet i Utskotten, äfvensom bland fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret, icke mer måtte ovilkorligt tillhöra äldste adelsmannen, förkastats af adeln med 76 röster mot 27. Å andra sidan förklarades offentligen inom Borgareoch Bondestånden: hvarje Svensk man är öfvertygad, att det förnämsta hindret för nationens välstånd ligger i adelns politiska ställning., Folkets sinnesstämning emot aristokratien är så mycket lättare förklarlig, som de olika ståndens ömsesidiga förhållanden till hvarandra under sednare årtionden väsendtligen förändrats, och adeln, som endast utgör omkring en trehundradedel af hela landets befolkning, i både materielt och intellektuelt hänseende betydligen öfverflyglats af de öfriga klasserna. Bredvid merän 2 millioner bönder, räknar det Svenska borgareståndet endast 67,000 medlemmar och sjelfva städernas öfriga svaga befolkning är till större delen sysselsatt med landtmanna-näringar, så att borgerligaoch landtmanna-intressena endast i vissa enskilda fall stå i strid med hvarandra. Så mycket snarare kunde då folkmängdens stora pluralitet, försedd med växande bildning och ökade anspråk, såsom kompakt massa ställa sig emot aristokratien, och så mycket mer afstickande måste missförhållandet mellan adelns naturligt sociala och konstladt politiska ställning visa sig. Inom det sjelfständiga Bondeståndet, som genom valmän utnämner ungefär 400 ledamöter, vanligtvis en från hvarje domsaga, hade således opppsitionen i många år, under den numera aflidee Anders Danielssons ledning, sedan längre tid tillbaka, egt öfvervigten. Såsom dess koryfeer vid nuvarande Riksdag anses Hans Jansson och Rutberg. En tillfällig söndring mellan de båda oppositionsecheferne hade ingen vidare följd. Ett större inflytande egde Regeringen på de af henne beroende Borgmästarnes val, hvarföre det af ungefär 50 ledamöter bestående Borgareståndet en lång tid bortåt helades med spenamnet: cBorgmästareståndetv; men på Riksdagen 1840 hafva Regeringens motståndare, och deribland Petre och flere andre, vunnit betydlig öfvervigt. I Presteståndet, bestående, utom Biskoparne, af 150 till 60 valde ledamöter, hålla de båda politiska partierna hvarandra ungefär i jemnvigt. De adliga familjerna, omkring 1,200, representeras vanligtvis af 4 till 500 ledamöter, till största delen embetsmän, hofmän, gardesofficerare, 0. sS. Vv. Oppositionen inom detta Stånd, hvaribland Friherre Nordin anses som stftare af en så kallad koalition mot Regeringen, Grefve Anckarsvärd, Friherre Sprengtporten, m. fl., utgör ungefär en tredjedel och består dels af män, ledde af sin öfvertygelse, dels af tillbakasatt hofadel och missnöjda ärelystnader. Vid en sådan Riksdagens sammansättning måste oppositionen i de af alla Stånden valda Utskotten få en betydlig majoritet, under det att densammas vigtigaste förslag oupphörligt kunnat förkastas af Adelns I pluralitet, med hvilken Presternes äfven stundom l förenat sig. Detta stillaståendets tvungna system I framställde imedlertid så mycket ögonskenligare -lalla författningens bristfälligheter, och så mycI ket hastigare förökades, utom de privilegierade I Ståndens krets, en genomgripande reforms anhängare. I detta fortskridande deltogo äfven veItenskapernas representanter. Upsala Akademi I var länge de ultrakonservatives hufvudsäte och Iden svenska toryismens plantskola; detta gällde Iså väl om Professorer, som om Studerande. I Namnet: aFosforisters, hvarmed man dittills förIstod den romantiska poesiens försvarare mot de Is. k. klassikerne och den franska skolans despoltism, blef sedermera namnet på ett politiskt parti, som hyllar de konservativa principerna; I dock finnas äfven estetiska fosforister, som icke läro det inom politiken och tvertom. Denna I fraktions organ var den nu mera upphörda aLitTteraturföreningens Tidning, hållen i det Berlinska ePolitiska Veckobladets) anda.. Såsom ett Thufvudstöd för de politiske Fosforisterne, ansags flden namnkunnige historieforskaren, Professor I Geijer, men han har de sista åren skiljt sig -lifrån detta parti och bekämpat de af detsamma, NESS SERGE ENSE SOK STR EKNER OT NETA EDEN Isom arf och eget. Den var också hennes sista