Aftonbladet – 24 juli 1841, sida 2

som arf och eget. Den var också hennes sista glädje här i verlden, och skulle all ting slå in som hon sade, så skulle det ske stora ting med Mante. Det var några dar, förr än gumman dog, som hon låg och just som profeterade om honom, att det var synd och skam att hörat. — Nå berätta mig då gummans profetia. Ja, det kunde jag visst gerna göra, om herrn bara har tålamod att höra mig. — Tala, min gumma, jag hör er gerna. Jo, vet herrn, en vecka, innan moster Buss dog, satt hon en afton på grafstenen, för att, enligt sin gamla vana, höra på susandet från den stora linden, hvars grenar beskugga grafven. Hon lyddes så länge, tills hon kände liksom en kall och stark hand omfatta sin strupe. Hon kunde då hvarken röra sig, eller tala, eller se, ty ett fullkomligt mörker omgaf henne, och efter ett starkt susande för öronen nedföll hon liksom död på grafstenen. Hon kem slutligen så mycket till sansning, att hon kunde höra Mantes skällande, och känna huru han slekade hennes ansigte och händer. Slutligen förmådde hon ock släpa sig hem efter Mantes anvisning; ty ban sprang fram och åter samt småskällde för att vägleda gumman. Efter den dagen kom hon aldrig mera till Marie kyrkogård, emedan hon dog kort derefter i koleran; och kom således ej en gång som död dit. sOmkring en vecka före hennes död besökte jag henne. Hon låg då i stark feber. Jag tror också, att hon yrade, ty det hon talte var förunderligt. — Det var bra, Johanna, att hon kom bit, sade hon. Hvarken jag eller Mante har nå