Aftonbladet – 24 juli 1841, sida 2

Ja, ja, Mante — hon har gått ifrån oss. Det är ingen skam, att vi båda sörja henne — Men inte ska du bli utan skorpbiten ändå, så länge Moster Johanna kan helsa på dig. Här har du stekben också, smörj dej nu, min gosse. I dag är det kalas. — Farväl, Mante! Kryp nu in : din grop och lägg dig. Du ser väl på mig, at jag kommer igen i morgon ..-.-.Se så ja, skrapa inte så på mitt förkläde. Du är just er gammal toker., Gumman, som jag nu tyckte mig igenkänna vara smala Johanna, ämnade just aflågsna sig, då jag nalkades och tilltalade henne: — Madam har en snäll hund der. Ja nog är hunden snäll, men det är inte min. Hans matmor dog i koleran hon., — Ja så. Var det gamla Bussens Enka det! Ja då. Det var en rar gumma det. Guc fröjde henne, der hon är. Men huru vet herrn att det var hon? . — Åh jo, jag känner mycket folk jag. Men hvem rår om hunden nu? cÅh, det är just ingen. De dogo allihopa. som bodde i Madam Bussens gård. Ja det vai just som sopadt för folk der på hörnet af gatan så Mante har ingen, han frågar efter. Men se med mej är det helt annat. Ser herrn, Mante håller af mej. Vi talas vid, och han förstår all ting, som en gammal menniska. Den här hund han är född af folk, skall jag säga. Han lärel vara från Nya Holland, från en stad som hete: Antwerpen. Det påstod gamla gubben Hall. som hade honom med sig, då han sista gånger kom ifrån Götheborg. Och när han dog i Bus sens gård, så togs hunden af salig moster Buss