Aftonbladet – 22 juli 1841, sida 3

den hämnd, som blifvit svuren vid Khamcos döds bädd. Men Kainitza, lika obarmhertig mot sina gemåler som Khamco varit emot Vely-Bey, hyste i likhe med sin mor ett slags vild och ursinnig kärlek fö! sina barn, en lejoninnas ömhet, som hos henne ur artade till en vanvettig manie. Också må man slu ta till hennes raseri, då hon såg de tre barn hor ägde med sina båda giften, dö i blomman af dera: ålder; den sista af hennes söner Aden-Bey dog om kring två månader före Kardikis intagande. Kainitzas smärta kände ej mer några gränser oci yppade sig genom prof af vildt vansinne. Läkarne som ej förmått rycka hennes son undan döden, blef vo spetsade. Två gånger störtade hon sig i en sjö men blef i tid uppdragen. Två gånger ville hol sätta eld på sitt palats för att begrafva sig och si na qvinnor under dess grus; men öfvergifvande des sa tankar på sjelfmord och mordbrand, lät hon sön derslå alla speglar och prydnader i sin seralj, kros sa med hammare alla sina diamanter och smycken tillika med dem, som tillhört hennes son, samt död alla Aden-Beys hästar och strypa dess slafvar Se dan klädde hon sig i en säck och ville endast lig ga på aska midt uti sin förhärjade seralj. Det var midtunder denna paroxysm af förskräck lig sorg, som hon blef underrättad om Kardikisin tagande. Hon skref genast till Ali: aAldrig skall jag kalla dig Vizir eller nämna di broder, om du ej håller den ed du svurit vår mo vid dess liflösa stoft. Om du är Khamcos son bö du förstöra Kardiki, utrota dess invånare och öfver lemna dess qvinnor och döttrar i mitt våld, på de jag må förfoga om dem efter mitt behag. Må d alla omkomma; härefter vill jag endast hvila p madrasser stoppade med deras hår. Oinskränk herre öfver Kardikioterna, må du ej glömma den skyn vi rönt af dem under vår förnedrande fångenskap