då alltid bibehållit främsta rummet bland den uppräknade skaran. Men sakerna hafva numera mycket förändrat sig; det slår icke an på publiken att nyttja aldeles samma taktik som tillförene: de sednare båda riksdagarna och isynnerhet den sista hafva framtett en mängd oppositionsmän äfven inom de ofrälse Stånden, hvilka äga ett alltför stadgadt anseende i landet, en allttör oberoende ställning samt för mycket förstånd och insigter, att man skulle våga försöka bannlysa dem, vare sig såsom Riddarhus-opposition — (mot hvilken likväl anathemerna fortsatts så länge som möjligt) — eller såsom ruinerade vinglare, eller antidynastiska, eller personligen hämndgiriga öfver något förbiseende; och oaktadt alla de korrespondenser och spioneringar, som ägt rum för att få reda på t. ex. om icke någonting kunde finnas att framdraga mot en Petr, Wern, Schartau, Kjellberg, Rutberg, Hans Jansson, m. fl, ur de ras enskilda förhållanden, hafva äfven dessa försök varit förgäfves. Det är derföre klart, att när sådane personer icke dess mindre finnas i främsta ledet af oppositionen, måste man gå mera rakt tillväga, om något skall kunna uträttas. Härtil! blir då det enda återstående medlet att oupphörligt beljuga och förvrida så väl riksdagsoppositionens, som pressens handlingar och yttranden och i dessa söka inlägga sambhällsförstörande planer, uppsåtliga eller omedvetna försök att underhålla oroligheter på gatorna m. m. Nu veta vi visserligen alla, att Minervas egentliga Utgifvare ingalunda är blyg för att skarfva, klippa af och sätta till när så kan behöfvas; men han äger likväl för detta ändamål icke på långt när så serskildt passande egenskaper som f. d. Utgifvaren. Den sednare är nemligen icke blott ej generad af någon förlägenhet, när man beslår honom med en osanning, utan kan äfven med lika god smak upprepa den samma dagen derpå, alideles som om ingenting passerat; han har en oomkullrunkelig käckhet att sålunda dagligen insinuera sina fabler om andra, medan han jemrar sig sjelf såsom en martyr och klagar öfver denigrationer och kalomnier; och derjemte företer han det alldeles egna psychologiska fenomenet, att sedan han först en tid upprepat samma diktade uppgifter, framställler han dem icke allenast såsom redan bevisade saker, och drager deraf de slutsatser, till hvilka han önskar komma, utan har äfven så arbetat sig in i denna tankegång, att man nästan kan antaga att han sjelf tror på alltsammans, liksom vissa jägare stundom tro på jagthistorier dem de sjelfva diktat. Bevis på allt detta har man funnit i Svenska Minerva, alltsedan f. d. utgifvaren för några månader sedan fick fria händer deri. I det ena numret precist liksom det andra och inom ett och samma nummer på tredje spalten likaväl som på den första, återfinner man nemligen icke blott sådana beskyllningar, som att oppositionen vid riksdagen, i motsats till Adelns och Presteståndets majoriteter, försökt kränka grundlagen, utan ock, med citationstecken och kursif stil anmärkt, att de hotat med cvädjandet till massorna, att oppositionspressen och riksdagsmännen af den sidan uttrycka den meningen: aallt hvad våra göra är rätt och berömligt, om det vorefän så orättvist, m. m., och sedan dessa dikter nu så länge fortgått med variationer ad infinitum a! samma ord och fraser, finnes icke heller någon anledning, hvarföre en annan gräns skulle sättas derför än läsarens slutliga trötthet. Under tiden kunde likväl det enda ändamål vinnas, som i närvarande omständigheter står att erhålla, nemligen att man kunde lyckas hos en och annan af den stora mängden, som älskar lugnet och ordningen, så till vida innöta en viss farhåga för oppositionens bemödanden att motverka absolutismen och söka göra grundlagliga kontroller till en verklighet, som denna mängd kunde frukta den för mycket elektriska verkan af dessa bemödanden på massans känslor och inbillningar. Oaktadt nu förmodligen pluraliteten af läsare nogsamt genomskådar halten af denna variation af en gammal och redan utnött taktik, så anse vi oss likväl, då den ännu utgör det enda försvarsvapen hvaraf kamarillans legoknektar kunna begagna sig sedan det direkta och positiva försvaret blifvit omöjligt, böra med några ord nämna i hvad mån vi anse oppositionspressen hafva någon andel i de tecken till missnöjen, som på de sednare tiderna uppenbarat sig hos mängden. Det har väl i alla tider varit en oförneklig sanning, att om pressen finner sig af öfvertygelse föranlåten att bekämpa antingen det rådande regeringssystemet eller missbruk aflagskipning och förvaltning, så är dess yttersta ändamål att dermed åstadkomma en inflytelse på allmänna tänkesättet. som slutligen skall förmå att