Aftonbladet – 21 juli 1841, sida 2

va har uppkommit och uttalat sig i Trädgårdsföreningen, som, derest den förmår undgå maktens förlamande inflytelser, kan anses föreställa trädgårdsskötselns sjelfverksamhet till sin egen förbättring. Denna förening har tvenne medel i sin hand: det första, egna rön, är redan bragt i användning och lofvar framgång, det andra, publicitet eller förallmänligande af de enskilda erfarenheterna och uppstigandet till vetenskapliga theorier, är det som nu försökes i den tidskrift vi här anmäla. Recensionen af densamma är ännu för tidig och tillhör för det mesta practici, emedan föremålet för tidskriften hufvudsakligen är praktiskt; första frågan är att den må komma i praktiserande trädgårdsoch blomsterodlares händer, och det anser Ref. henne af många skäl väl förtjena. Sjelfständigheten inom hvarje konst synes aldrig fullt tryggad förr, än hon fått sin egen litteratur; denna ger henne sammanhållning inom sig och förmåga att göra proselyter utom sig. Det sednare skall trädgårdsoch blomsterodlingens litteratur så mycket lättare göra, som den konst, denna litteratur behandlar, kan räknas till de sköna, och mer talar om njutning än arbete. Den väcker en föreställning om de förnämsta af alla bordets läckerheter, och om den skönaste och oskyldigaste af all prakt och prydnad. Hvem kan stadna framför de af grönsaker belastade borden på hufseudstadens marknadsplatser, utan att erfara en föreställning om välmåga, om njutning, ja väl om rikdom; ty hur rik är ej denna uppdukning af sallater, skidvexter, rötter, kryddor, bär och frukter? Med dessa tillgångar för ögonen glömmer man verkligen omsorgen för morgondagen och är färdig att öfver Pomonas skatter skrifva chinc robur et secnritas. En hel annan känsla väcker slagtarhuset och fiskarhamnen; sjelfva bagarbodens koketta bullar blifva platta och torra inför gröntorgens samling af friskhet, natur och fägring. Ännu mer hänförande är dock blomsterträdgården. Blommorna synas vara högsta medlet till menniskolifvets försköning, och äro derföre tagna till bilder af allt menskligt godt... Barnet är en bolmma, ungdomen en blomma, kärleken en blomma, glädjen en blomma ech minnet en blomma. Kring vaggan vilja vi hafva blommor och på grafven sätta vi en blomma och lycklig är den, hvars stig deremellan är blomsterströdd; blomsterspråket är det enda universialspråk. Man kan le åt denna menlöshet att taga symbolen för saken, men man kan likväl icke neka att denna symbol är med saken nära förenad, ty knappt finnes väl någon, som icke njuter vid åsynen af en blomma, vare sig att hon intar genom sin egen fägring eller är för honom en bild af minnet eller hoppet. Omgänget med blommorna är äfven derföre så kärt att det beständigt ledei menniskan mellan dessa tvenne gudamakter, och genom den ena blommans fall och den andras upp: blomstring, delar det långa menniskolifvet i små af måttlig sorg och måittlig fröjd utmärkta epoker. Derföre odlas blommor med sådan ifver : klostrens trädgårdar på det de må underhålla der fromma systern med minne och hopp, till dess ändtligen hennes egen höst kommer och låte: henne falla som blomman. Vi skole, för att ej göra denna artikel för vid lyftig, i en serskild artikel återkomma tili en liten redogörelse för detta första häftes innehål serdeles i de delar, der utgifvaren lemnat någr: gemensamma föreskrifter, hvilka kunna tjena vic odling icke blott af ett enda, utan af flera blom steroch vextslag.