Aftonbladet – 21 juli 1841, sida 2

Te enneeeoÖlwnl8wmlsam . o foo.cLÖ22.oo ÅÖocs 1i!:s2sa .—cn ma — Och en dag kommo alla höfdingar öfver Toscarias Armatoler och sade till Khamco, då bon lefde ännu: aVely-Beys bleka enka, du är högsinnt, du föraktar vår kärlek, men du brinner ej för någon annan .... Såsom Haliacmonts snö är iskall för alla, är ditt hjerta iskallt för oss, men icke desto mindre, Konitzas dotter! vilja vi vara dina, den sköne Alis, din sons, och den sköna Kainitzas, din dottters beskyddare! Då klappade Khamcos hjerta af stolthet, hon tackade höfdingarne och sade, fattande sina vapen: aUpp! låt oss gå!! ty Beyen af Kardiki med sina Lapez och Klephter har i går plundrat vår Pharis och nedgjort dess inbyggare!v — Min mor .... min mor! utropade visiren, med fasa seende, att Khamcos sinnesförvirring återförde henne till denna förskräckliga episod, hvaraf minnet skulle störta henne i ett dödligt raseri. Men med ojemn och afbruten röst, samt under häftiga och konvulsiviska åtbörder, fortfor hon: — 0! det var en skön natt . . . . en skön dyster natt, som följde på Kardikioternes nederlag! Hela dagen och långt in på aftonen hade striden varat . Khamco, krigarinnan och hennes son, det unga lejonet, voro trötta af blodsarbetet; Kardikioterna hade flytt, allasamman flytt. Höfdingarne med sina Armatoler ville hvila sig i ett pass . . .. i ett mörkt, ödsligt pass. Soldaterna hade utbred! sina kepes på de kala klipporna och insomnat .... Khamco frös för sina barn, frös lika mycket, som bon nu fryser i sin graf. Arma barn, som stelnade af nattkölden, de, som hela dagen brunnit af solens och slagtningens glödande hetta! -Natten var kolsvart . . .. Intet buller . . intet ljud hördes, utom vinden, som klagade i trädens grenar .... Khameo satt på en afsats uti klippan och höll sina barn i sina armar och tryckte dem härdt till sitt bröst; hon kysste deras panna, hon kysste deras hår, som om hennes kyssar kunnat freda dem för kölden, hon höljde dem med skörten af sin kepås