Aftonbladet – 21 juli 1841, sida 2

RN obeskriflig rodnad . ... Derefter mattades hon allt mer och mer, och fortfor att tala med afbruten och döende röst: — O! den arma modren! den arma modren!.... hvem skall någonsin känna hennes skam, hennes qval . . . . hennes raseri, hon, som dittills varit så stolt både öfver sig sjelf och sin dotter, emedan. de voro mor och och syster till Alil . O! huru har hon. ej hvarje dag, hvarje stund undertryckt sitt hat och förbannat sin vanmäktiga vrede . . . . som blodet af de Rajas, hon offrade åt den stora rösten, ej kunde utsläcka . . och då snöade det i Khamcos lockar, och småningom har hon känt sitt hjerta förvandlas till is..-.. och sedan har hon velat återse sina barn, och sedan har hon dödt---Hon har dödt) och nu, då Khameo är död hvem skall hämnas på Kardikioterna? . . det skal du, min son, Ali af Tebelen! utropade, med klar och ljudelig röst, Khameo, i det hon återkom till sansning och uppreste sig till hela sin höjd, med en sista krampaktig ansträngning, liksom denna blixt af styrka och medvetande, efter en långvarig feberyra, blifvit henne återgifven, för att ännu en gång uttrycka de två känslor, som beherrskat hela hennes lif — moderkärleken och hämnden !!! Och hon nedföll död på divanen — — — — — Min mor! sade på en gång Ali och Kainitza, med en ton, omöjlig att beskrifva; min mor! ni skall bli hämnad!!! (Forts. följer.) — — — — —K — På gatorna i Paris ser man nu åter ofta munkkåpor och deribland jesuiterdrägten. Presterna drifva sitt gamla spel, endast mer förstucket, än fordom. Det visar sig med hvarje dag såledegs,xatt tyrevolutioner hvarken förmått göra regering eller press ster klokare. s a