Aftonbladet – 20 juli 1841, sida 3

följa efter denna prunkande målning af Alis makt. — Hvarföre, min mor, skall då en Lapez, en bandit, en raja, för att få se din son och min bror förkrossad af blygsel, endast behöfva säga: Ali.... Kom ihåg Kardiki — tillade Kainitza med klar röst. Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Khamcos drag blefvo svartblå, hennes irrande ögon glödde af en afgrundsglans; sedan, tryckande de magra händerna mot pannan, som om hon vaknat från en ryslig dröm, knäppte hon ihop dem med en rörelse af konvulsiviskt raseri; och döljande ögonen under knytnäfvarne utstötte hon ett långt tjutande, under det hon rullade sig i soffan. Kainitza ryste och fruktade, att den våldsamma skakningen skulle tillskynda hennes redan förut så försvagade mor döden; men sjelfva lifligheten i de förskräckliga erinringar, som uppstego i den döende Khamcos själ gåfvo henne en konstlad och febeiaktig styrka och i raseri skrek hon: — Jag ville dö! och jag glömde min hämnd!... men .... jag vill lefva .... lefva, för att hämnas; lefva, för att se sista huset i denna fördömda stad brinna .... lefva, för att se dess siste invånare dö under den gräsligaste tortur.... Ja! ja, jag måste tefva .... emedan min son, oaktadt sin makt, ännu icke förmår att hämna mig; emedan detta förbannade folks sista stund ännu ej kommit .... Jag vill lefva, för att afvakta denna stund: jag vill lefva till den dag, då mitt fruktade lejon af Tebelen hämnat sin mor... Hvar är Bektadjin? Må han genast börja sina blodiga besvärjelser och ändå flera utan förskoning, utan barmhertighet .... ty jag måste lefva !! Hastigt spratt Kainitza upp och lyssnade. Ett aflägset ljud af trumpeter lät höra sig .... Med ett språng var hon vid fönstret; och, lyftande förhänget, ropade hon: — Min mor! min mor! det är Ali. — Min son! Ack! jag behöfver ej mer några blodsoffer Jag skall lefva! — skrek Khamco med en hänförelse, omöjlig att skildra. (Forts.) RR — I Marcenau har ett tio års barn dödat en skolkamrat, sedan de slagits, på det sätt, att han kullslagit honom på marken och under den häftigaste illska trampat honom med fötterna tills han dött.