Aftonbladet – 15 juli 1841, sida 2

nen sammanställningen mellan tiderna i sin helvet skall lika säkert nedtynga vår tids vågskål. Jm det i ett sådant tidehvarf är tröstande och slädjande att känna sig tillhöra det, måste det vara en ännu högre och mera upplyftande känsa att veta sig kunna inverka på dess öden, bilraga till utvecklingen af dess sträfvande, till framyckande mot dess mål. Detta uppdrag har furten mer än någon annan, och han behöfter såedes mer än någon annan göra-sig reda för less vidd, betydelse och gränser. Vi skola. bär blott flygtigt vidröra det allmänna af detta åligande, hvilket vi förmoda redan vara behandladt ch ådagalagdt af lärare och uppfostrare, för att något utförligare hålla oss till hvad som särskildt ingår vårt land och följaktligen kan intressera n prins, ämnad att en gång ställas i spetsen för less angelägenheter. : Den så kallade gamla goda tiden är förbi, den id, då det gick an för en furste att sofva på hronep, endast då och då vaknande för att med halfslumrande sinne utdela hefallningar och se sig lydd och förgudad. Folken hafva vaknat, och illåta ej, att deras styresmän sofva.. Men som de, när de antogo regenternes ärftlighet som srundsats, förutsågo, att denna ärftlighet skule alla på individer med tarfliga natursgåfvor, stundom äfven med onda böjelser, måste de söka att ersätta de förras svaghet och undanrödja de sednares vådor. De gjorde derföre regenten oansvarig, men hvälfde ansvaret på hans ministrar. En helt egen ställning uppkom härigenom för regenten och en sådans första, oundgängligaste pligt är då, att göra sig reda för denna ställning, att förstå dess betydelse, emedan han, utom en sådan kunskap, i sjelfva verket vet ingenting, han må eljest kunna så mycket som helst. Den Konungsliga inviolabiliteten är till följe häraf icke en tom fiktion, den är ett: verkligt juridiskt vilkor med bestämd afsigt och fullt allvar inryckt i samhällskontraktet. I vår Svenska statsförfattning af år 4720 och de modifika: tioner. den undergick intill år 4772, var denna tanka i bestämda ord uttryckt, då Konungen ej hade mer än tvenne röster i riksrådet och hans namn kunde med en stämpel sättas under besluten, i fall han vägrade att sjelf ditskrifva det. Detta stadgande var, i sådan form, olämpligt, ty det innebar ett misstag ef begreppet statschef, i synnerhet ett misstag om ordet majestät. Man ville dermed säga, att Konungen icke skulle befatta sig med styrelsens detaljer, emedan folket ej ville hafva den förhatliga nödvändigheten att gå till rätta med sina monarker och döma öfver dem, ty att den regerande skulle ansvara, fann man oundgängligt. Felet var likväl, att man, i stället för att kalla honom statens embetsman, Rådets president, kallade honom konung och omgaf honom med alla öfriga yttre majestätsrättigheter, som måste förvilla både honom sjelf och folket om hans verkliga ställning. — Sednare tiders konstitutioner hafva värdigare och förnuftsenligare uttryckt samma grundsats, då de tillade konungen alla regeringsmaktens företrädesrättigheler, men fritogo honom från ansvaret, hvilket de hvälfde på hans ministrar. Den förståndiga tolkning, som denna lagbestämmelse ej al!enast icke utesluter, utan tvärtom förutsätter, måste gifva vid handen, att konungen icke kan vilja förmå sina tjenare till laglösa och brottsliga handlingar, för att sedan uppoffra dem åt lagens straff, ja, icke ens öfvertala dem till åtgärder, som, ehuru icke juridiskt straffbara, likväl ogillas af den allmänna meningen, emedan de strida mot det allmänna intresset, samt derigenom göra dem till mål för nationens ovilja och förakt; denna tolkning måste visa, att han, om han vill värdigt och ädelt uppfylla sin höga bestämmelse, ej bör fika efter den i sig sjelf omöjliga makten att göra allt inom staten, då han der ej kan veta och förstå allt, utan inskränka sig till den verkliga och äfven för öfverlägsna krafter fullt tillräckliga befattningen att hafva det allmänna inseendet öfver statsmachinens gång och, i händelse af någon tillfällig oordning eller stockning inom densamma, der utgöra den ordnande, medlande och återställande kraften, rådgörande med sine embetsmän, hvarken halstarrigt befallande, småaktigt imponerande eller tankeoch viljelöst eftergifvande, utan förståndigt gifvande och tägande skäl, lugnt pröfvande och, i händelse af egna insigters ofullständighet, lemnande handlingen åt sina ministrar, tillika med dess följder, beredd att uppträda och fatta ärendernas tömmar, i händelse den föreslagna, men misslyckade, åtgärden Skulle hotamed något äfventyr för staten: Han -gör sig icke derigenom till någon ringa lekboll för sina tjenares intressen, nycker och passioner; de böra blott sällan och för en kort tid kunna missleda honom, ty han (bar 557 AHaA NH HTT rr fr EEE SES ST