Aftonbladet – 15 juli 1841, sida 2

röd yHegördel gick flera hvarf ikring medjar och höll till hans epirotiskå rock af hvitt lärft ett stycke ogarfvadt läder, som var snört ikring fötterna och de senfulla benen, i likhet mec damasker, fullbordade hans klädsel. Rökande sin pipa, med lerhufvud, och skaf af vildt körsbärsträd, smekte Marco Dukas tic efter annan sin vindthund, Tomoross trogne kamrat, vexlade några ord med Noömi, eller lagad om elden, hvars fladdrande och oroliga låga upp: lyste denna scen. Sedan de länge språkat om sättet, att till sir nytta använda den döda björnen, hvilken de betraktade som en försynens gåfva, föll detta fattiga folks samtal på Khamco, Ali Paschas moder, en fruktad qvinna, hvars namn aldrig uttalades utan bäfvan och korstecken, liksom frågan varit om menniskoslägtets lede fiende. — Mitte den heliga jungfrun bistå oss — sade Noömi — en getherde från Berat, som : går, mot aftonen, for öfverfloden, midtemot slottet Tebelen, har sett alla fensterna i seraljer lysa tvers sig genom gallerna, med ett sken, som i början var blått, och sedan snart blef röd! men af en blodig röd färg! Marco Dukas gjorde korstecknet och återtog — Trollpackan befaller öfver Eblis ), som jag öfver mina hundar, och hon kan förbyta dagsljuset i brinnande glöd, liksom hennes son, lejonet af Tebelen ), har förbytt vår sköna sol i Gladista i iskallt mörker, våra bördiga fält i nakna klippor .. . . der vi dessutom måste kämpa med vildjuren om våra barn — tillade bergsbon, tänkande med ny bitterhet på den grymma landsflykt som kastat honom i Gruca. Sedan fortfor han dystert: — måtte Gud fördömma Khamceo och hennes son, och för alltid aflägsna iblis — djefvulen.