Aftonbladet – 14 juli 1841, sida 2

men, begagnande sig af djurets ofördelaktiga ställning — ty det var genom hela trädets tjocklek skiljdt från honom — uppklättrade den djerfve bergsbon i jemnhöjd och nästan ansigte mot ansigte med björnen, klämde sina knän hårdt om trädstammen, och, med ena handen fattande i djurets raggiga sida, stötte han med den andra en lång knif i dess hjerta, under utrop af de grekiska kristnas vanliga härskri: Seger åt korset! — heliga ord, som alltid uttalas till tecken al religiöst åkallande eller tacksamhet mot försynen, då de kasta sig uti, eller öfvervunnit någon stor fara. Vid detta dödande styng utstötte björnen ett vildt rytande, sträckte ut en af sina tunga ramar så långt han kunde och högg in de skarpa klorna djupt i Grekens axel. Eldad af smärta och raseri gaf denne sin fiende ett nytt och så djupt styng, att han föll ned och drog bergsbon med sig i fallet. Detta fall, som mildrades genom den tjocka bädd af löf, som täckte flodens leriga och af vinterregnet nppblötta stränder, blef lyckligtvis icke farligt för Greken; men ehuru på sitt yttersta, skulle björnen kanhända gjort honom till ett offer för sin förfärliga dödskamp, om icke tvänne stora hvita molossiska vindthundar kastat sig öfver odjuret och dödat detsamma efter en envis strid, som de icke sluppo ifrån utan blessyrer. Michaöl hade med ömsom vilda och ömsom förskräckta blickar följt alla växlingarne i denna strid; men då han såg björnen falla för sin fars dolk, upphäfde han ett skri af vild glädje, och halkade lätt ner utför trädet. Bergsbon emot