Aftonbladet – 14 juli 1841, sida 2

Biets utrikes funderings-organer i ett ganska betänkligt bryderi, emedan det gifvit föda åt en hel artikel med diplomatiska tolkningar. I Aftonbladet för i Fredags stod nemligen, angående parlaments-valen för London, följande: Valen för sjelfva City hade utfallit med bestämd nöfvervigt för det liberala partiet. Af de 4 ledamöter, som denna del af hufvudstaden skickar till Underhuset, voro 2 liberala och 2 konservativan. Detta låter verkligen vid närmare påseende löjligt nog, emedan det synes visa, att vi skulle försvara den thesen, att två gånger två icke alltid göra fyra; men felet kom helt enkelt deraf, att notisen först skrefs efter ett Engelskt Onsdagsblad, hvarest de liberala ledamöternas antal uppgafs till 3, men kort derefter ändrades detta efter City-artikeln ur Times för Fredagen, som således var sednare och nyss före postens afgång. Händelsevis råkade man likväl vid denna ändring glömma att stryka ut den första meningen, om öfvervigten,. Att vi genom denna obetydliga omission haft lyckan att förskaffa någon sysslolös vän till Svenska Biet, som förmodligen varit i saknad af sin riksdalers-whist för qvällen, en helsosam ockupation, fägnar oss så mycket mer, som vi måste tillså, att vi sjelfve icke kunnat undgå att skratta litet åt sammanhanget mellan föroch slutsatsen i oftanämnda notis. Hvad åter beträffar de politiska kannstöperier, som Bi-Insändaren i anledning häraf företagit sig angående partiernas utsigter i England, så äro de så besatt klena, att vi ej hafva någon tid att förlora på deras besvarande. Hela verlden vet väl, att aristokratien i England är både rik och stark: men den, som litet följt med sakerna, lär också lika väl nödgas medgifva, att en verklig Tory-minister hädanefter aldrig skall kunna existera i Storbritannien annat än för ett ögonblick, utan att framkalla en revolution. Tacka Gud, att en sådan icke ändå utbryter förr, än vi ana det, i följd af de sig så kallande konservativa klassernas och högkyrkans tjurhufviga envishet. Dagligt Allehanda för i dag innehåller en liten gedigen godbit af en lätt igenkännlig penna, som har sina verkligt lyckliga momanger. Det är en fin, men bitande satir på den ifver, som allenastyrandets riktning framalstrat, att kara åt TLandshöfdingarne alla möjliga bestyr och maktinflytelser, samt cpöom pö puffa upp dem titl ett slags paschar af Gud vet huru många hästsvansar, medan man likväl vanligtvis besätter platserna med personer, alldeles oinitierade i allt som hör till embetet: en omständighet, som i kamarillans ögon möjligen just gör dem desto skickligare till dess bestridande. Svenska Biet hade nemligen tagit affär på några föregående reflexioner i Allehanda angående vigten af domare-platserna, och tyckte icke om, att det gafs så mycken betydenhet åt dessa embetsmän, som icke behöfva låta använda sig precist efter befallning, såsom rena verktyg åt systemet. Häröfver yttrar nu den omnämnde författaren i Allehanda bland annat följande, lilla humoristiska stycke: Det egentliga stället, der skon klämde, var, att vi nämnt äfven Lardshköfdirgar bland de embetsmän, som för allmogen äro af mindre vigt än domhafvande. Detta kunde icke smältas. Deras Höga Nåder hafva ju, (i smått, liksom regeringarne i stort) tagit folkets lyckliggörande på entreprenad de anse sig ansvarige för allt, hvad som händer och sker; ieke blott för polisen och säkerheten, utan äfven för moraliteten; icke blott för väggrusning och snöplogning, utan äfven för nykterheten; icke blott för skogshushållning, utan äfven snart sagdt för årsväxten ; icke blott för allmänna välståndet, utan äfven för allmänna tänkesättet; icke blott för vargars utödande, utan ock för alla restantiers; icke blott för veterinärläkares, utan ock för harnmorskors befintlighet och fullgoda beskaffenhet. Är icke allting väl, så måste det dock synas väl; Deras Höga Nåders ära står i pant derför. Detta är skälet, hvarföre det står så väl till i alla län. Vill man nu med allt detta förfärliga bråk jemnföra en domhafvandes göromål, så förefalla de visserligen mycket enkla, snart sagdt enformiga. Om Jöns Olsson eller Pehr Olsson skall ärfva aflidne Olof Jönsson; om Jeppe Carlsson skall njuta fardag eller icke på Lilla Näsås; om Bryngel Nilsson skall inlösa den reversen, hvarå han icke fått några pengar; om Matts Mattsson ve rkligen afdagatagit sin bustru eller icke — se der frågor, som stora verlden tycker vara bagateller emot Landshöfdingebefattningen, att göra ett helt län lyckligt, i synnerhet (för att nämna blott det, hvarvid Bi-insändaren just fästat sig) efter en missv.xt. Skulle nu så illa åtbära, att Riksens Ständer varit för njugga med spanmåls-kreditiver, så bekymrar det icke domar.n, som sitter på sin domstol så trankil, som; om ingenting förefallit; men den arme Landshöfdingen han måste då bråka obarmhertigt, för att ss ———————-—————— — AL 0000