Aftonbladet – 14 juli 1841, sida 2

derslitande skri, i hvilket den arma varelsen samlade allt som den hade öfrigt af lif, styrka och hopp. Dödsblek med blånade läppar, skakad af en konvulsivisk darrning och hackande tänderna af fasa, gjorde det ännu en ansträngning för att korsa sig på de grekiska kristnas sätt; sedan slöt det till ögonen och väntade döden. .... Björnen, som stödt sig på en tjock gren, för att göra sin ställning säker, fortfor nu att klättra uppför trädet. . .. Ehuru stormen röt beständigt, öppnade gossen hastigt ögonen, lutade ner sitt öra och tycktes lyssna under en gruflig ängslan. . .. Hundskallj i början långt aflägsna, tycktes äfven småningom närma sig, och blefvo snart fullkomligt tydliga. Den olycklige gossen vände då ånyo hufvudet åt floden och ropade: min far, min far, häråt! — Bed den heliga jungfrun och fatta mod, Michaöl! — svarade en manlig röst, som af det hastiga loppet var andtruten och brådskande. — I samma ögonblick träffade en med styrka slungad sten björnen i sidan, och tvang honom att stadna och se ned till foten af trädet. Hundarnes skällande blef nu ursinnigt; och rösten upprepade: Mod Michaäl! . . . En stark bergsbo betäckt med en röd mössa och höljd af ett getskinn, hållande en lång dolk mellan tänderna, visade sig snart på trädstammen på föga afstånd ifrån björnen och hejdade sig en stund för att observera denne. Björnen, som med sina ramar omfattat trädet, började ryta i det han öppnade sitt hotande gap;